lördag 31 oktober 2009

torsdag 29 oktober 2009

lögn, förbannad lögn, och statistik

"Stickprovsvariansen är ett väntevärdesriktigt estimat".

Så är det tydligen.
Det säger mig inte ett ruttet dugg.

Det roligaste (det enda roliga) med biologisk psykologi hittills, är att säga "place theory of pitch perception" snabbt flera gånger.

Och addititv färgblandning är en förbannad lögn.
Grön är ingen grundfärg och rött + grönt blir inte gult.

Aldrig!

tisdag 27 oktober 2009

thought I heard a saxophone, I'm drunk on the moon

o Datorn har havererat (igen) och ingen vet hur länge den kommer fungera halvbra (halvdåligt).
o Min tentavecka sammanfaller med mina (tre) bröders höstlov vilket är lika med att huset är fullt hela tiden, dygnet runt, jämt.
o Alla psykologiska forskare är judar.
o De psykologiska forskare som inte är judar heter Smith eller Robert.
o Ecstasy kallas också MDMA vilket står för methylenedioxymethamphetamine och ja, det är ett enda ord.
o Min kurslitteratur är ironiskt skriven så ibland sitter jag ensam i ett rum i ett hörn och skrattar rått för mig själv.
o Jag har gränslös inspiration till en roman om Johnny, och snart har jag skrivit halva i huvudet. Önskar jag var på Gotland och kunde skriva ostört, alternativt att inspirationen kom lägligare.
o Enya är den enda musik jag kan plugga till på riktigt, ändå envisas jag med att bara lyssna på Tom Waits, The Heart of Saturday Night, och kan alltså inte låta bli att sjunga med.
o Jag har köpt en tjock, röd, lagom stor, olinjerad bok som är helt perfekt och som jag vill göra collage i. Jag har gjort två trots att jag inte har tid.
o Jag vill läsa lord Byrons poesi. Lord Byron är min idol.
o Jag har avverkat snart fem överstrykningspennor på två månader.
o Pappa håller på att bygga om köket, så vattenkokaren står i matsalen och micron i vardagsrummet. Allting blir väldigt omständligt.

rubrik ur DRUNK ON THE MOON av TOM WAITS

fredag 23 oktober 2009

matrimony

Sorgligt att ett så storslaget beslut kan leda till ännu mer obefogat hat.
Sorgligt att det finns de som försöker rättfärdiga den ordagranna tolkningen av en inskränkt, konservativ världsordning som begränsar människors rätt att visa sin kärlek.
Sorgligt hur man kan påstå att det är ord av en gud.

Införandet av enkönade äktenskap är vad jag tänker minnas av 00-talet. Äntligen.

torsdag 22 oktober 2009

kaffekask

Det känns skönt att kunna bidra till 2000-talets tekniska utveckling:
Här är singelhushållets svar på kaffekokaren!

Nej jag bor inte i ett singelhushåll, jag bor i ett sexmannahushåll. Men då jag är den enda som dricker bryggkaffe och det är lite trångt att smälla upp kokaren bredvid pappas espressobryggare och mammas tekokare och allt annat som tar plats i en barnfamilj, så har jag uppfunnit. En avsågad tratt att placera filtret i och sätta rätt i koppen. Alldeles utmärkt!

Föga överraskande är muminmuggarna med Mymlan och Snusmumriken favoriterna, för dig som undrade.

onsdag 21 oktober 2009

det osynliga barnet

...”Nåja, sa Tooticki och ryckte på axlarna. Hon kan ju hålla sig därute om hon är blyg.
...Men blir hon inte våt, frågade mumintrollets mamma.
...Jag vet inte om det gör så mycket när man är osynlig, svarade Tooticki och kom fram och satte sig. Familjen slutade rensa och väntade på en förklaring.
...Ni vet ju att folk bli osynliga om man skrämmer dem tillräckligt ofta, sa Tooticki och åt upp en äggsvamp som liknade en liten trevlig snöboll. Nåja. Denhär Ninni blev skrämd på fel sätt av en tant som hade tagit hand om henne utan att tycka om ungen. Jag träffade tanten och hon var hemsk. Inte arg, förstår ni, sånt kan man begripa. Hon var bara iskall och ironisk.
...Vad är ironisk, frågade mumintrollet.
...Nå, föreställ dig att du snavar på en klibbsvamp och sätter dig mitt i den rensade svampen, sa Tooticki. Det naturliga vore förstås att din mamma blev arg. Men nehej, det blir hon inte. Istället säger hon, kallt och förkrossande: Jag förstår att det där är din uppfattning om att dansa, men jag vore tacksam om du inte gjorde det i maten. Så ungefär.
...Fy så obehagligt, sa mumintrollet.”


ur DET OSYNLIGA BARNET av TOVE JANSSON

Det är nästan oförskämt att något som är så briljant skrivet för att passa både vuxna och barn kan stämplas för evigt som en barnbok av en barnboksförfattare. Tove Jansson var ett förbannat geni.
Trots att man som barn tror att Ninni blivit osynlig för att det är en saga och sånt händer i sagor, så inser man nu att folk blir osynliga varje dag. Och även om ironin förklaras i termer en unge på tre år kan förstå är den lika träffande för en unge på 19 år. Jag minns särskilt författaranmärkningen ”’En evakuerad igelkott’ är en igelkott som mot sin vilja förflyttats från sitt hem och inte ens hunnit ta tandborsten med sig”, från Trollvinter, 1957.

fina ord på v

vals
vildapel
vindspel
verandaliv
vinterträdgård

väninna

måndag 19 oktober 2009

bring a raincoat, and a suitcase, and your dark eyes, and wear those red shoes

Min dator är bärbar, heter det. Bärbar kanske, men inte fraktbar. Den passar inte i dataväskan och skulle i allmänhet ändå vara för tung och otymplig att ta i en väska över axeln. Så vad göra?
Svaret är rullväska. Dag ut och dag in släpar jag en rullväska till och från universitetet. Restid: en timma dit, en timma hem. Trafik: rusning.
Jag hatar rusningstrafiken på Centralen om morgnarna, inte minst på Mörbytåget. Om jag säger ”packade som sillar” underdriver jag, man kan känna skäggstubben på snubben bredvid (kunde ju ha varit mysigt, men är det oftast inte). Jag hatar rusningstrafiken på Centralen om morgnarna ännu lite mer när jag har rullväska.

Idag regnade det.
Nu vet jag hur mycket jag hatar rusningstrafiken på Centralen om morgnarna, med rullväska och paraply.

Vem är det egentligen som säger att dagarna blir kortare såhär års? Mina blir längre och längre. I skolan 9 – 18 idag, exklusive restid (se ovan).


Lena undrade om Tom, så jag delar med mig av en av hans mer lättlyssnade låtar, från hans ungdoms dagar. Vacker, precis som han. Kan slita hjärtat ur en just any time. Det här är alltså mannen i mitt liv:



rubrik ur RED SHOES BY THE DRUGSTORE av TOM WAITS

tisdag 13 oktober 2009

b-äst

JAG FICK B PÅ FÖRSTA TENTAN JAG ÄR SÅ JÄVLA BRA!!!!

onsdag 7 oktober 2009

mål med livet - so far

o gifta mig med Jake Gyllenhaal
o ta nobelpriset
o bli tryckt på en sedel
o göras som Pez-figur

då har man liksom lyckats.

tisdag 6 oktober 2009

oh how we danced

När jag är död ska jag dansa på min egen grav till den här.



rubrik ur RAIN DOGS av TOM WAITS

fredag 2 oktober 2009

tystnadens park

Jag har alltid påstått att Muminböckerna är lika mycket för vuxna som för barn, och jag vet att alla som läst dem på senare år håller med mig. Tove Janssons humor är ofrånkomlig. Den är ironisk, den är rättfram, den är kargt finlandssvensk, den är rak, träffsäker och den är fylld av kärlek.
Som liten uppskattar man att figurerna är tecknade och gör hanterbara saker (åker på äventyr till oupptäckta öar, blir jagade av hattifnattar, hittar en magisk hatt och så vidare). Som vuxen (nåja) kan man på ett annat sätt ta till sig ironin. Den evigt naiva och romantiska familjen som ständigt gör om samma misstag, som både är stereotyper och fullständigt mänskliga.
Idag älskar jag det faktum att Muminpappan dricker ”saft” ur fyrkantiga flaskor, att han är så mån om att sköta sin papparoll att han tuttar fyr på den snustorra gräsmattan för att få något farligt att beskydda sin familj ifrån, att han rymmer hemifrån både en och två gånger för att bejaka sig själv och att han alltid lyckas förtränga hur bra han faktiskt trivs med att leva ett bekvämt ”verandaliv”.
Snorkfröken och Mymlan är mer romantiska än de klarar av. I de gamla 50-talsserierna förälskar de sig i allt ifrån ömtåliga poeter till starka och ruskiga karlakarlar och drömmer om att enleveras av pirater.
Lilla My är episk. Hennes dräpande kommentarer är det enda som drar ner familjen på jorden igen och hon konfronterar dem alltid med den bittra sanningen.

Samtidigt är Jansson så oerhört vis. Med citat som ”man blir aldrig riktigt fri om man beundrar någon för mycket” och en moralisk, men aldrig sentimental, bakgrund lär man sig alltid någonting genom att läsa historierna. Och sin iskalla ironi till trots, tar hon aldrig någonsin död på den naiva, romantiska illusionen.


När jag var liten tyckte jag aldrig särskilt mycket om Det osynliga barnet och andra berättelser (1962), vilken är en novellsamling om bifigurerna i Mumindalen. Men när jag läser den idag är en favorit. Berättelserna vänder sig kanske inte alls till barn, men bör inte missas av dem som nått mer mogen ålder. Den ena berättelsen är bättre än den andra och alla är de metaforer för vardagsångest:
Filifjonkan som är så rädd för naturkatastrofer att hon provocerar fram en; Hemulen som inte vågar säga ifrån och därför lever hela sitt liv i disharmoni; snåla Sniff som ger bort sin käraste ägodel; Homsan som fantiserar för stort och för farligt för att själv kunna hantera det men som också lär sig läxan av – just det – Lilla My.

Min absoluta favorit är nog ändå Hemulen som älskade tystnad.
Häromdagen publicerade jag några bilder från vår uteplats. Jag har älskat kulörta lyktor i träd sen första gången jag hörde berättelsen om hemulen. Den börjar helt enkelt med

”Det var en gång en hemul som arbetade på ett nöjesfält, men det behöver ju inte alltid betyda att man har så hemskt roligt. Han knipsade hål i folks biljetter för att de inte skulle kunna ha roligt mer än en gång och bara en sån sak kan göra en sorgsen till sinnes om man håller på med det hela livet.”

Nu går det så för Hemulen att nöjesfältet regnar bort, och på något vis lyckas han förklara för sin stora högljudda släkt att han vill gå i pension och leva lugnt. Han får ”farmors gamla park”, där han tumlar runt och är lycklig. Tills de små barnen som saknar sitt nöjesfält bestämmer sig för att ge honom alla delar de kunnat rädda, och han är för snäll för att säga nej.
Det går väl för Hemulen ändå, hur tänker jag inte berätta, men ett till utdrag får ni

”Och sen, en vacker mild kväll var allting färdigt. Det var oåterkalleligen färdigt och hemulen greps ett ögonblick av fulländningens vemod.
De hade tänt lyktorna och stod och betraktade sitt verk.
I de stora mörka träden glimmade spegelglas, silver och guld, allt stod färdigt och väntade – dammarna, båtarna, tunnlarna, rutschbanan, saftståndet, gungorna, pilkastningen, klätterträden, äppelträden…
Sätt igång, sa hemulen. Men kom ihåg att det här är inte ett nöjesfält, det är tystnadens park.”


I vår trädgård står inga karusellhästar, det finns inga gömda bon uppe i träden där man kan sova, det växer ingen rosenbuske mitt i huset och taket är inte borttaget så att vi kan se på stjärnhimlen. Vi har inga kulörta lampor i träden – men vi har kulörta löv, och ibland kan sånt gå på ett ut.

rubrik ur TYSTNADENS PARK av TOVE JANSSON

prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen

Min sjudundrans datakonsult till far har räddat den avlidna datorn! Något ”mjukvarufel” säger han och jag begriper ingenting alls. Han fick mecka med allt som meckas med kan och till sist satte han in en gammal back-up och nu fungerar apparaten som den brukar igen! Håll tummarna för att det håller i sig.

Man erkänner helst inte hur frustrerad man blir utan dator. Man vill ju vara romantisk och fri och leva långt ifrån teknik och materialism. Men ska sanningen fram så ledsnade jag på DN redan i tisdags.

Det är ett rent jäkla helvete när MP3n lägger av innan man hunnit hem från plugget, när man glömmer mobilen hemma och när datorn havererar. Fullkomligt handikappad är man utan den här dumburken, och jag är evigt glad att den lever ett tag till.

Så från och med ikväll hostar jag i dur istället för moll!



Och imorgon ska jag äntligen träffa Emilie och fika på Café Art och besöka The Old Picture Company – hur dödssjuk jag än är.
Analog bild från 2008.

rubrik ur ROBIN HOOD av BRODER TUCK

torsdag 1 oktober 2009

whistlin' past the graveyard

Happ. Min dator är död. Kopplar jag upp den till Internet slår den ut alla andra datorer i hushållet – utan att själv fungera. Kan fortfarande jobba offline men vad gäller surfingen är den troligtvis redo för kyrkogården. Familjens datorkonsult arbetar fruktlöst.
Så kul var det.

Sjuk fortsätter jag att vara och spenderar dagarna med att inte vara på föreläsningarna, lösa korsord, dricka kaffe, prata med fåglarna, titta på Pettson och tomtemaskinen, äta pannkakor, sörpla kycklingsoppa och lyssna på Tom Waits album Frank’s Wild Years.

Dag med huvudvärk: #15.

rubrik ur WHISTLIN' PAST THE GRAVEYARD av TOM WAITS
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...