torsdag 31 december 2009

in the space between the heavens






rubrik ur THE GUNNER'S DREAM av PINK FLOYD

onsdag 30 december 2009

”Alicia, det är någon som vill träffa dig som står där ute i snön och fryser”

Man kan bli glad av ett litet brev eller en present.
Man kan bli glad av att själv skicka en hälsning till någon.

Men mest glad i världen blir man nog när en person som man tycker mycket om och som borde befinna sig i en helt annan stad struntar i det och dyker upp på ens farstukvist, oanmäld, en förmiddag sådär bara. Med en LP med Sex Pistols-intervjuer under armen, ett brev som ska öppnas i ensamhet och förklaringen ”det var för dyrt att posta”.

Søstra mi överraskade mig mitt i morgonkaffet, med att ha rest från Askersund och nu stå i min hall med ett blött paket och frostbitna kinder. Det var den bästa, knasigaste, mest oväntade överraskningen någonsin.

Ungefär såhär fint låter LPn:


rubrik av LILLEBROR

måndag 28 december 2009

snöglopp och hängsnaror

I år har Stockholm haft en vit jul för första gången på många år, och då menar jag inte vit som i 'knappt marktäckande', utan vit som i 'decimeterdjup, tolv minusgrader kall' snö. Fantastiskt! Jag har redan tröttnat på den.
Bönhörd som jag har för vana att bli har helvetet nu börjat töa bort, vilket faktiskt inte gör mig fullt så glad som man skulle kunna förvänta sig av någon som alltid får precis som hon önskar. Sedan hemkomsten från nämnda stad för några timmar sedan funderar jag fortfarande över vad jag avskyr mest: (1) SL som ställer in min buss så att jag måste vada hem genom (2) ankeldjup modd, nedtyngd av regn och glidandes mer bakåt än framåt, allt på grund av att (3) de som har betalt för att hålla förortsgatorna promenadvänliga har glömt att ploga trottoarerna och (4) jag har nätta, klackade höstskor på mig eftersom (5) affärerna bara säljer ”vinterskor” med öppen tå, alternativt lumberjackkängor med inbyggd snöskyffel och plog.
Känns det som en tröst att det ska bli 10 minusgrader imorgon och alltihop kommer frysa på? NEJ. Känns det som en tröst att jag köpt ytterligare ett par nätta, klackade, supersöta höstskor? JA.


RYMDIMPERIET - VAD POJKAR VILL HA

söndag 27 december 2009

birds got to fly birds got to land




Carolina och Cecilia maj 2009
rubrik ur SING av LISA EKDAHL

lördag 26 december 2009

fruktansvärt långtråkig, och dötrist, och tråkig och alldeles, alldeles...?

Min kusin går officersutbildningen på Karlberg. Han och en massa likasinnade, unga, vältränade män växlar mellan att kräla runt i skogen i kamouflagefärger, lyfta hundra kilo skrot, springa flera mil och att klä upp sig i uniform med medaljer och blågula band och stjärnor och jag vet inte vad hälften står för. En gång under utbildningen har kadetterna möjlighet att gå på Vinterbal. Vinterbal på Karlbergs slott i Stockholm.
Det rör sig alltså om ’högtidsdräkt’, champagne, ingående dansträning (vals och Français), fyrverkerier, givakt och fest till fem på morgonen.

Min julklapp från min tjugotreårige kusin är i år så mycket mer än en julklapp. Han bjuder mig på bal på slottet! Bal på slottet, i långklänning och med höga klackar. Jag ska sminkas och friseras och läras dansa vals och fransäs. Jag ska föra mig och uppföra mig och klara av både förfesten dagen innan (= jag behöver två klänningar!), balen och efterfesten. Jag som är så tagen och chockad och nervös och allmänt risig, klumpig och helt fel för såna här evenemang att jag inte ens kan föreställa mig det i fantasin.
Samtidigt som jag är livrädd är jag hänförd över att jag ska få uppleva någonting så sagolikt och enastående. För en överromantiker som jag själv är det här sådant man skriver böcker om utan att själv någonsin få uppleva. Det är alldeles, alldeles för underbart.

(Dessutom kommer det vara 70 andra kadetter där. I uniform. Om jag inte svimmar redan på väg in genom dörren så ska jag äta upp min blogg.)

Åh wow.

rubrik ur ASKUNGEN av WALT DISNEY

fredag 25 december 2009

alldeles, alldeles

Åh wow.
Det här skulle ha handlat om hur bra Beatles är, men vi sparar det till senare. Just nu är jag i chock, så pass illa däran att jag inte kan skriva om varför. Det är bra chock, även om jag är nervös så det står ut genom öronen. Det är skräckblandad förtjust chock över någonting underbart, fantastiskt, sagolikt.
Ledtrådar: 70 unga män i uniform och det som är ”alldeles, alldeles underbart”. Gissa gärna. Jag återkommer.
Åh wow.

tisdag 22 december 2009

she has fancy clothes and diamond rings

Det bästa med julen är att
o Det alltid är något som doftar, oavsett tid på dygnet. Nybakt vörtbröd 23.53 en måndagkväll!
o Det alltid finns någon form av godis framme där chokladen håller på att stelna eller kolor som väntar på att rullas in i papper, vilka man kan smyga åt sig utan att lämna värre spår än en kladdig tom fläck på brickan, och som i värsta fall kan beskyllas varit 'misslyckade'.
o Om man har tid är det ett utmärkt tillfälle att låta kreativiteten flöda i form av påhittiga klappar, vackra paketeringar, kreativa julkort och fyndiga rim.
o Gemenskapen och allt det där.

Det sämsta med julen är att
o Man är ständigt för mätt.
o Man saknar inspiration, tid och kapital.
o Alltihop i slutändan bara handlar om stress och prestationsångest.
o Gemenskapen blir tillintetgjord när alla är stressade och irritabla.


Nu vågar jag i varje fall påstå att jag är klar med inköpen – och relativt nöjd. Klar med skolan är jag också, och jag överlevde både att opponera och få min egen rapport ifrågasatt. Eftersom vi slutade något tidigare än tänkt mötte jag upp mor min på stan, för att avnjuta ’afternoon tea’ på Vetekatten. Scones med marmelad och sylt och lemon curd och vispad grädde och färskost och muffins med kardemumma eller blåbär och ugnstorkade bullskorpor och kaffe och te i mängder. Det kan vara paradiset.

För att avsluta i fel ände var det minus tolv grader när jag skulle till plugget i förmiddags. Så jag gjorde det: jag tog på mig täckbyxor! För första gången sedan lågstadiet (om ens det?), och i mammas fleecetröja, åkte jag till skolan i täckbyxor. Det var det värt.

rubrik ur CANDY'S ROOM av BRUCE SPRINGSTEEN

fredag 18 december 2009

Good Grace

Hon är framtung och stark. Hon trampar inte gärna på med bakbenen. Hon tigger och kräver uppmärksamhet. Hon står inte still i boxen. Hon ser ut som om någon spillt filmjölk i ansiktet på henne. Hon gör sig absolut inte på bild.

Men hon är vackrast och bäst i hela världen och hon får mitt flickhjärta att smälta trots att det är 14 minusgrader och beckmörkt när vi går mellan ridhuset och stallet.

pfefferkuchen

Massor med snö – check!
Några julklappar – check!
Koka hallonmarmelad – check!
Lyssna på Elvis julskiva – check!
Baka och dekorera pepparkakor – check!

Grisar känns väldigt i ropet i år, sån tur att grisformen är min favorit. Många Svininfluensor alltså, och en Svini Todd, samt en Surkärring som representerar Emelies rektor och ska ätas på ett plågsamt vis (för pepparkakan - njutningsfullt för mig). Men Engelbrekt är min personliga favorit, han är så förfasligt stilig.

torsdag 17 december 2009

saker jag faktiskt tycker om

Som kontrast till mitt bittra inlägg listar jag lite saker jag faktiskt tycker om:

o Första (och första ordentliga) snön är alltid magisk, trots att jag egentligen inte gillar snö. Kanske beror det på att jag föddes samma dag som första snön kom till Stockholm 1990. Å andra sidan är jag måndagsexemplar också, men inte gillar jag måndagar för det.
o Magi – men bara när den är på riktigt!
o Morgonkaffe och kvällste.
o Collage är den bästa formen av kreativt skapande.
o Snusmumriken. Låg och jag-kan-inte-sova-läste i Kometen Kommer härom natten. Mumintrollets allra första möte med nämnda mumrik såg ut såhär: Musiken tystnade. Och ut ur tältet kom en mumrik i en gammal grön hatt och med pipa i munnen. Hej, sa mumriken. Släng hit fånglinan. Inte råkar ni väl ha lite kaffe ombord? (Tove Jansson, 1968, Kometen Kommer, sida 33)
o När man har tid att läsa DN och titta på Nyhetsmorgon.
o Att man kan ha bilder i min nya mp3. Jag har Jake som bakgrund!

Bubblare: När man fryser och har tänkt på glögg i två timmar och mamma oprovocerat knackar på dörren med en kopp.

Bubblare2: Att logga in på universitetets hemsida med den-där-blyklumpen-i-magen och se att man fått D på omtentan.

tisdag 15 december 2009

like a pebble in my shoe, as I walk these streets

Jag är fortfarande lite bitter över igår, som var en hemskt jobbig och hemskt lång dag. Därför listar jag några saker jag avskyr:

o Folk som kallar onsdagar för ”lillördag”.
o Folk som använder ”det är en dag i morgon också” som ursäkt.
o Folk som går långsamt ivägen.
o Folk som ställer sig framför tågdörrarna och försöker tränga sig på innan alla hunnit av.
o Folk som säger åt små flickor med dåligt självförtroende att ”ingen kan älska dig förrän du älskar dig själv”.
o Hooked on a Feeling.
o Chokladaskar med bara ett lager.
o Programledare som skriker ”HELLO EUROPE!!!” eller "I CAAN'T HEAR YOU!"

(Ingen inbördes ordning, Hooked on a Feeling är lätt nummer ett.)


Annars har det össnöat, mamma har julpyntat och jag har tänt min urfula diodjulgran i lillfönstret - det är lite trevligare det.

rubrik ur BLUE VALENTINES av TOM WAITS

fredag 11 december 2009

freuder vår

Julklappsplaneringen är lika med noll. I vanliga fall har jag idéer, men saknar kapital, i år är jag villig att betala vad som kosta krävs, bara jag får ihop bra klappar åt mamma-pappa-bror-bror-bror-mormor-morfar-farmor-morbror-moster-kusin-kusin-kusin-farbror-farbror-faster och en eller annat kamrat.
Rimstugan är det bättre med! När jag skulle tentaplugga igår passade kreativiteten på att slå till och resultatet var följande:

Freud som haver psykstudenten kär,
se till mig som stressad är.
Hur jag än på boken vänder,
ingenting i hjärnan händer.
Biter naglar, sliter hår,
låt mig slippa omtentor!

Skräckinjagande bra, om jag får säga det själv.
Mindre bra och mer skräckinjagande var själva tentan. Omtentan närmare bestämt, den beryktade, i biologisk psykologi. Det var illa nog första gången, att behöva plugga på det en gång till var ungefär lika kul som den värsta liknelse jag kan hitta på. Och hur det gick kan jag ju inte svara på, för ingen vet någonsin med Pettsons frågor och rättningar.
Lite festligt måste jag tycka det var ändå, för ute i korridoren gormade ett luciatåg och tentatanterna bjöd på pepparkakor och solen sken(!) genom fönstret rakt på mig i säkert fem minuter.

Låt oss nu bara hoppas Freud hörde min bön, och att han sen kan ge mig fina julklappstips.

rubrik ur FREUDER VÅR av ALICIA SIVERTSSON

onsdag 9 december 2009

ur en mardröm in i en annan

Jag har haft problem med sömnen nu i någon månad. Oavsett hur tidigt jag går upp om morgnarna och hur ofantligt trött jag än är om dagarna så kan jag inte somna på kvällen. Jag ligger och vrider mig till 2-3 och förbannar hela grejen, varenda natt. När jag väl somnar är det inga problem – då vill jag inget hellre än att ligga kvar för evigt.
På grund av mitt traumatiska uppvaknande imorse befarar jag att hela situationen kommer förvärras framöver. Jag väcktes nämligen ur en mardröm in i en annan:

- Alicia, alltså... Det är såhär att han måste komma in i ditt rum och fixa med elementet.
- Va..?
- Det är en karl här, han som ska byta ut oljepannan, och han måste komma in i ditt rum.
- Va!
- Ja... Jag är ledsen. Du kan gömma dig under täcket. Vi har inget vatten heller...
- VA!?
- Ja, så det går inte att tvätta sig.
- Tvätta sig..? MEN KAFFE DÅ!?

måndag 7 december 2009

if this is love we're crazy

Jag har varit med flickvän i helgen. Ni vet, någon som väcker en med en fuktig puss vid halv sju om morgnarna, och som sover hela nätterna inom armlängds avstånd, snarkar värre än man själv och som man ändå inte har hjärta att väcka.
Någon som uppskattar ens sällskap och som promenerar med en i två och en halv timma, mitt i natten, utan att klaga. Någon som gör en sällskap på iskall julmarknad, och som bara blygt hälsar på vänner och familj, för att sen gömma sig bakom ens rygg. Någon som blir så förbannat glad att se en när man äntligen kommer ut ur duschen, att man själv inte kan låta bli att lägga sig bredvid på golvet och bara låta sig överösas med slemmiga, illaluktande, lyckliga kyssar.

Lillebror fyllde år i fredags, och när släkten skulle åka hem ville Farina inte följa med, utan gömde sig under soffbordet i vardagsrummet. Hon fick stanna, jag har ju saknat henne så himla mycket.



rubrik ur PLEASE CALL ME BABY av TOM WAITS

fredag 4 december 2009

and now they’re all watching the sea


Blev en sjömansklänning rikare härom dagen. Kan inte ha för många.

rubrik ur DEAD AND LOVELY av TOM WAITS

torsdag 3 december 2009

do you want my elder wand because you're looking deathly hollow

New Moon var bland det sämre jag sett. Ändå skrattade jag mig igenom hela filmen. Först åt Carolina som började gråta efter tio minuter. Sen åt killen bredvid mig som var där, i sällskap av sig själv, och fnittrade förtjust varje gång det dök upp en bar mansbringa i bild. Sen skrattade jag åt alla bara bringor, och de var många! Hela filmen verkar gå ut på att en samling övertränade manspojkar springer runt i skogen utan tröjor, glittrar i direkt solljus, hoppar mellan trädgrenar, klättrar uppför väggar och slåss med varandra om samma tjej. Det är alldeles fantastiskt!

Filmen krävde en återställare. ”Kan vi inte dricka vin?” sa jag. ”Kan vi inte dricka öl?” sa Carolina. Slutade med att hon drack vin och jag öl, hur det gick till vet jag inte riktigt. På pubben Fenix kände vi oss som under Dumbledores beskydd när en tvättäkta dödsätare passerade utanför. När ölen var slut drack vi glögg med Captain Morgan, och det var så gott så vi beställde mer.

Avslutningsvis bevisade vi en gång för alla att bara för att man fyllt en viss siffra betyder det inte att man har den psykiska åldern inne:
Kille-på-krogen: Men tjejer, ska ni gå nu? Ni har inte lust att göra oss sällskap ett tag? Stanna på en öl till, vi bjuder!
Carolina: Tack, det vore trevligt, men… vi hade liksom tänkt åka hem och titta på Harry Potter.
Kille-på-krogen: Men det kan väl vänta lite?
Alicia: Men… Det är ju HARRY POTTER!


(vi åkte hem och tittade på Harry Potter)

Did you slip some firewhiskey into my drink,
or are you just getting hotter?

rubrik ur BAD HARRY POTTER PICK-UP LINES

tisdag 1 december 2009

en sån karl

Både Johanna och Riley har skrivit om sin morfar respektive farfar som de aldrig fick lära känna ordentligt. Bägge gick bort när tjejerna var i den där åldern när mor- och farföräldrar slutar vara snälla, givmilda superhjältar och sakta men säkert blir människor med fel och brister likväl som superkrafter. När de blir intressanta och viktiga.

Min morfar har jag haft på promenadavstånd sen året jag fyllde två. Han är en av de viktigaste människorna i mitt liv, och han är min kanske största förebild. Därför vill jag tillägna honom en tanke och en liten text.

På femtiotalet träffade han mormor. Han låg i lumpen och stod på en strand i Skåne och såg på den där långa mannekängen med de bruna ögonen och det lockiga håret.
”Ursäkta mig, men är inte du Kerstin från småskolan?” var det bästa han kom på, så nog finns det skäl för att min mamma fick heta Kerstin i mellannamn. Mormor var inte Kerstin, och någon Kerstin hade aldrig funnits, men morfar blev gift och fick två barn.

Morfar är lite som Allan Edwall, ni vet han som spelar i alla Astrid Lindgrenfilmer: Luffaren i Rasmus på Luffen, pappan i Emil i Lönneberga, Mattias i Bröderna Lejonhjärta, grannen Nilsson i Madicken, Skalle-Per i Ronja Rövardotter. Edwall är en av mina största idoler, näst efter morfar själv, och bägge är/var de uppfinningsrika, påhittiga krutgubbar fulla av kärlek och stolleprov:
Morfar med det stickiga igelkottsskägget, som kittlas och på ens begäran att sluta svarar ”jag har ju just börjat”. Morfar som berättar hiskeliga historier om vikingen Astolf som skulle ligga begraven under min barndomskoja på Gotland, morfar som målar akvareller och lustiga figurer till oss varje gång vi fyller år, morfar som har egen biodling och som sprang en mil om dagen tills han var sextionågonting och som fortfarande arbetar som arkitekt trots att han fyllde 76 i år. Morfar som avskyr Elvis efter det att mormor sa åt honom att Mr. Presley alltid skulle komma i första hand.

I somras opererade morfar hjärtat. En dag som jag spenderade hos mormor medan vi bägge klättrade på väggarna i väntan på att telefonen skulle ringa. Resten av sommaren hade han ett långt plåster längsmed bröstet och fick inte sola eller lyfta tungt och var beordrad att sova mycket och äta fett.
Det gjorde han, och efter några månader började han på gympa. På gympan träffade han en annan gubbe, som spelade i orkester, och plötsligt var även min morfar med. På söndag har de julkonsert, och han spelar cello. Jag brukar fråga hur det är att spela i band, då skrattar han och fnyser.

Jag hoppas och förstår det som att han idag mår bättre än någonsin. Och för mig kommer han nog alltid att vara lite mer superhjälte än människa, min morfar.


Ett självporträtt morfar gjorde 1950 och som jag fick på min sjuttonde födelsedag. Den här bilden är en sån sak jag skulle rädda ur ett brinnande hus.
Det översta fotot föreställer morfar och en inte-särskilt-gammal Alicia, på Gotland.

rubrik ur EN SÅN KARL av LILL LINDFORS
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...