söndag 31 januari 2010

en bal på slottet

Det är någonting visst med män som mäter status i antalet förtjänta medaljer, och nog är det sant som min kurinn A sa, att han i grund och botten utbildar sig till gentleman.
Jag har i sanning blivit behandlad som en prinsessa den här helgen, och verkligheten har varit som en saga. Att halka fram på glatta inneskor genom en ett tiotal minusgrader kall natt, endast iförd långklänning och med en uniformklädd man vid sin sida och fler bakom och framför sig, att dricka rödvin i en fåtölj på Slottet, omgärdad av porträtterade kungligheter och under skulpterade tak, och att bugga till Suspicious Minds, framfört av det storband som brukar spela på nobelmiddagarna, kan inte mätas med någonting jag tidigare upplevt.

Vi börjar från början.

”Försenat på grund av rådande väderlek” ursäktade sig SL som tydligen inte kunde ha förutspått att den snö som legat sen tidig december skulle vara kvar fredagseftermiddagen den 29 januari 2010 när jag begav mig hemifrån för att gå på kadetternas vinterbal på Karlbergs slott.
Jag var alltså en halvtimma försenad och ett halvkilo mer nervös när jag mötte upp A, min kusin och baldejt, och i all hast eskorterades via kadetternas baracker, där vi gled i festkläder, till en närliggande lokal att förtära middag med plutonen. ”Plutonen” bestod av tjugo kadettstudenter med sällskap och middagen av grekisk buffé. Det var både gott och trevligt och pulsen lugnade sig något när jag fått sitta ner, svepa ett par glas rödvin och inse att det var en brokig skara vanliga människor, inga kungligheter, vi skulle spendera helgen ihop med. Kadetterna var i regel välmusklade grabbar men skiljde sig i mer än försvarsgren: det fanns schtekiga, stiliga, charmiga, tystlåtna, högljudda, reserverade, utåtriktade och mer eller mindre intressanta officersstudenter, och deras baldamer var minst lika varierade i både utseende och personlighet.
Jag var heller inte ensam om nervositeten och det var nog fler som, medan vi gick för att byta om till gympakläder, rannsakade huvudena på jakt efter de där få dansstegen man lärde sig inför niornas bal för ett antal år sen. Jag hade inte behövt försöka. För det första kom jag inte fram till mycket mer än att vals går i tretakt och är fullkomligt ologiskt (man har ju TVÅ ben, hur fan dansar man i tretakt?) och att bugg är roligast, för det andra var dansmästarna fantastiska och själva träningen bland det roligaste jag gjort. Vi skrattade oss igenom alltihop.

Det började alltså med Francaise, en fransk sällskapsdans från 1700-talet där paren håller varandra i händerna och svassar runt i olika turer, niger, bockar, dansar cancan i långa rader och galopperar genom ett valv av uppsträckta händer. Vi skrattade, flåsade och svettades som överviktiga griskultingar när vi, en timma senare, svepte ett par glas vatten och förberedde oss inför nästa pass. I ytterligare en och en halv timma dansade vi så vals och bugg och fortsatte skratta, flåsa och svettas. Bak, steg, gå, gå. A fick beröm för hur fint han förde mig och vi var alla lättare om både hjärtan och fötter när vi gick därifrån, duschade och förberedde oss för kvällens festande.
Klockan var en stund efter elva när jag ifört mig cocktailklänning, A knutit slipsen och vi i sällskap av några andra par steg in i Mässen och beställde öl, vin och drinkar. Något smartskaft hade glömt öppna spjället innan den brasa som skulle bringa oss värme och nöje tändes, så rummet var så rökigt att ögonen tårades och halsen knöt sig, men vi hade trevligt ändå och minglade i mjuka fåtöljer eller runt höga bord tills klockan slog ett och det var dags att ladda upp inför morgondagen. Tillbaka i baracken somnade jag ganska omgående och drömde de mest virriga drömmar om uniformer och franska sällskapsdanser.


Jag kan väl inte påstå att jag var helt klar i huvudet när jag strax efter nio dagen därpå begav mig tillbaka till Mässen för att sminkas och friseras. Stylisten, som annars var verksam vid Stockholms teatrar, undrade om jag hade några önskemål och började sen slita, tupera, locka och spraya mitt hår, smeta foundation över ansiktet och rama in ögonen med mycket mörkare toner än vad jag är van vid. Så åt jag alltså brunch i full makeup och med håret i en pärldekorerad, hårt sprayad svinrygg och undrade lite vem jag vad och vad i all världen jag höll på med.
Vi hade några ögonblick på oss att byta om till högtidsklädnader och halkade sedan bort till och genom slottets bakdörr till raritetsrummet dit paren, ett i taget, släpptes in för fotografering. Sen slog klockan tolv och det var dags att börja grunda för kvällen, så tillbaka i Mässen beställde grabbarna öl och whiskey och vi fördrev ytterligare ett par timmar innan det lunchades och Björn bjöd in till filmeftermiddag hos sig. Nervositeten hade vid det här laget börjat smyga sig på igen och stegrades allt eftersom klockan närmade sig 17.00.

Så var det dags. Susningen gick ut på att kadetterna radade upp sig utefter slottstrappan och utstötte ett innerligt, ”aaah” när paren passerade arm i arm. As pluton var först att susa, och jag väntade ihop med nyfunna kamraten Emöke samt de andra damerna på att våra dejter skulle bli avbytta och komma tillbaka för att hämta oss. Så fick jag slutligen det långa, utdragna ”oooh”, eller rättare sagt ”aaah”, jag väntat på och så snart vi skakat hand med och önskats en god kväll av Militärhögskolans chef och fru drack vi och de etthundra andra paren välkomstskålen och var alltså verkligen, till fullo, Där. På bal på slottet.

Tre långbord var uppdukade och A och jag var placerade längst ner vid honnörsbordet (hoho!). En utsökt förrätt, varmrätt och efterrätt serverades ihop med olika viner och underhållande tal hölls till de utländska gästernas, kvinnans och slutligen mannens ära. Varje gång det sades något kadetterna gillade utstötte de sitt samstämda, innerliga ”aaah” men så fort det yppades något som inte föll herrarna i smaken skallade ”yh yh yh” genom rummet. Ju mer vin som dracks desto mer hurrades det och någonstans på vägen övergick hurrandet i ett Ferdinandskt ”honom ska vi ha!”. När kavalleriet utbringat Hästens Skål följdes sången av ”vad du är söt min kära lilla ponny” och folk var allmänt kvicka och fräcka i mun.

Strax efter nio tog alla plats ute på trappan, där herrarna hängde sina uniformsjackor över damernas axlar och fyrverkerierna sköts upp i den svarta världsrymden. Kaffe och cognac avlöstes med vals och barrundor varpå det äntligen var honnörsbordets tur att dansa Francaise. Det var om möjligt ännu roligare än på träningen, inte minst som vi dansade med alla de högsta hönsen och vi var så glada, svettiga och trötta efteråt att vi var tvungna att sitta ner en bra stund innan vi upptog buggandet.
Så förflöt kvällen och fötterna dansades ömma och benen trötta, läppstiftet blandades ut med rödvin och håruppsättningen släppte i nålarna. När orken drygats ur någon gång då natten blev morgon stapplade vi tillbaka hem i bitande köld och med flingorna yrandes kring bara axlar och ben. Det blev inte mer verkligt för det – alltihop var som på film, även när jag väcktes av efterfesten som försiggick under Björns discokula till klockan sju på morgonen.


Nu gäller det alltså att försöka inse att det inte var en film eller saga, utan en alldeles, alldeles underbar verklighet. Träningsvärken i benen, de ömmande fötterna och det tunga huvudet är det enda som talar för att jag inte drömt ihop alltsammans under en ovanligt intensiv feberyra. Jag väntar med spänning på bilderna och ber att få utbringa gentlemännens skål - tänk att det fortfarande finns gossar som håller upp dörrar, ledsagar arm i arm, springer efter kaffe åt en och inte är sena att säga "åh, vad vacker du är" till en vilt främmande, men inte desto mindre tacksam, liten malplacerad tjej.

aj

Ett väldigt långt, väldigt utförligt inlägg om en väldigt surrealistisk, vansinnigt kul och alldeles alldeles alldeles alldeles alldeles underbar helg kommer så snart mina små rosa moln landat igen.
Nu är det dags för en kopp kaffe till. Fötterna ömmar efter många timmar fransk sällskapsdans, bugg och vals, huvudet ömmar av för få timmars sömn och för många glas vin och hårbotten kommer ömma när jag tar itu med projektet att tvätta och borsta ur det halvkilo hårspray som tuperades in i det vid halv tio igår morse.

Det var precis så fint som på film.

fredag 29 januari 2010

nedräkning

lockar i håret
färg på fransarna
balklänning i väskan
fjärilar i magen

"Några sista frågor? Två klänningar, skor... ta med en handduk också. Lakan har jag. All mat är betald. Jag har lite vin också att stilla nerverna med. Vi ses på station klockan 16!"


IF I WIND UP BROKE UP, WELL,
I'LL ALWAYS REMEMBER THAT I HAD A SWINGIN' TIME!!

onsdag 27 januari 2010

fredag

16.00 Karlbergs station
Middag med plutonen
19.00-20.30 Franceiseträning
21.00-22.30 Valsträning
23.00-01.00 Get-together-party

lördag
9.00-11.00 Brunch och tid för håruppsättning samt sminkning
11.00-11.30 Balandakt i kapellet
12.00-13.00 Fotografering i raritetsrummet
17.00 "Susning"
19.00 Middag
22.00-05.00 Dans, fyrverkeri och fest

söndag
9.00-12.00 Brunch


Jag
börjar
bli
nervös
!!!!!!!!!

söndag 24 januari 2010

igårkväll

21.00: Skål för snygga män!
21.30: Skål för männen, de är det bästa vi har... i den vägen.
22.00: Skål för männens pengar!

Några timmar senare: Vi splittar notan, 2 - 0 = 8...

lördag 23 januari 2010

rätt hett

Män i uniform.
Män med instoppad skjorta.
20-talsmän i knälånga rockar.
Svettiga, blodiga, smutsiga män.
Mörkhåriga män.
Män som är bra med barn (småbarnspappor hallåå).
Män i koordinerad klädsel.
Män i koordinerad klädsel som gör koordinerade rörelser!
Bredaxlade, välbyggda män.
Pianospelande män.
Passionerade, romantiska män som kan visa sina svagheter (Jake i typ alla roller han gör: "But you didn't want it, Ennis. So what we got now is Brokeback Mountain! Everything is built on that, that's all we've got, boy, fuckin' all. So I hope you know that, even if you don't never know the rest."). Befarar att de bara finns på film.
Ansvarstagande män.
Skäggstubb.
Intelligenta (inte "smarta" inte "välutbildade" - utan intelligenta) män.
Män som retas.
Hängivna män som brinner för något (för min del gäller arbetarklassromantiker snarare än tändsticksasks- och frimärkssamlare).
Skomakartummar.

Det var allt jag kom på såhär på rak arm under städningen. Och observera att jag använder ordet 'män' och i ordet 'män' ingår inte några gnälliga popparpojkar eller självhävdande grabbhalvor, oavsett om de tillhandahåller en eller två av nämnda egenskaper.

Några tillägg?

fredag 22 januari 2010

stackars Askungen

Eftersom mössen i huset varken sjunger eller syr har jag hela dagen varit på jakt efter balklänning och cocktailklänning. Egentligen hittade jag både och redan i onsdags, men priset var så hutlöst att jag var fast besluten att prova varenda klänning i stan innan jag nöjde mig.
Sagt och gjort. Jag har gått från skräpiga second hand-affärer där klänningarna är illasittande, urtvättade, omoderna och med svettfläckar under armarna, till tjusiga second hand-affärer där Lisa Larsson domderar bland stiliga modeplagg med trådsmala midjor, och till affärer med nya klänningar till nypris. Jag har säkert provat 30 plagg.
Dessvärre var det kreationerna från i onsdags som satt bäst, såg bäst ut och kostade mest. En svart långklänning med vitt upptill och rött skärp i midjan, samt en gammelrosa cocktailklänning med vid kjol och svart skärp. Bägge axelbandslösa. Bägge i siden. Bägge underbara. 4000 kronor styck. S i n n e s s j u k t.
I sista affären, medan det sista andetaget närmade sig och den sista orken rann ut, fann jag slutligen en mörkt grön, tight men veckad cocktailklänning. Den behövde sys in, men var på rea, och med skräddarpriset inräknat och realisationen borträknad gick den på 1700 spänn. Värt, om man jämför med den förra.
Så. Jag har inga pengar. Cirkus 6000 riksdaler brända på två klänningar, men det fina är att det inte finns billigare att få tag på, och att de inte kan vara mindre seriösa för det är inget "mindre seriöst" jag ska gå på. Så. Det blir värt det, även om det värker i plånboken. Det är studiebidrag och alla mina sparpengar som ryker - det blir inget öldrickande eller chokladätande eller fikande eller bussåkande på ett tag.
Har jag tur skjuter mormor till med lite, det kastade hon lyckligt ur sig att hon skulle när jag fick inbjudan, men om det var ren chockreaktion eller ett verkligt erbjudande återstår att se. Jag är i vart fall väldigt nöjd med bägge klänningar, och den längre kommer jag kunna använda länge - bara jag blir bjuden på evenemang med dresscode. Så, bjud mig gärna på öl, choklad, fika, bussremsor och storslagna partyn!

Då återstår skor, BH, strumpbyxor, väska och sjal. Herre hu.


P.S. Självklart har jag kollat uthyrningar också - de plaggen var ännu värre än de från förstnämnda second hand-butiker. D.S.

rubrik ur ASKUNGEN av DEN TJOCKA MUSEN

tisdag 19 januari 2010

there was a smear of gold in the window



rubrik ur LUCINDA av TOM WAITS

måndag 18 januari 2010

and the tumor is as big as an egg

Även om psyket varit lite som Strindbergs under Inferno har min fysiska hälsa för en gångs skull hållit sig dräglig under hösten och vintern. Jag tror det är slut med det nu. Lungorna känns som dammsugarpåsar (med damm i) och det är hemskt synd om mig även om ingen riktigt uppmärksammar det.

Förresten är det lite oförskämt hur snygg Malin på Saltkråkan är. Inte konstigt att hon blir gift med den förtrollade prinsen som har instoppad skjorta och en cockerspanielvalp och som är händig (nåja, mer än Melker) och gärna leker med alla de otäcka barnen.

rubrik ur CEMETERY POLKA av TOM WAITS

söndag 17 januari 2010

two dead ends and you’ve still got to choose

Teknik ska vara ett hjälpmedel. Stå bi i vardagen, skynda på processer, lösa problem. Eller har jag missförstått något? Oftast tycker jag nämligen tekniken i mitt liv orsakar mer skada än nytta, gör allting omständligare och mer tidskrävande än det behöver vara, sätter begränsningar och lämnar mig oerhört frustrerad.

Min dator har ni ju hört om förut. Den goda kamrat som stått vid min sida, och innan dess pappas, i flera år, men som under 2009 blev dement och kom in i en pensionärs trotsåldersliknande, revoltiska sinnelag. Han glömde bort vem jag var och vem som bestämde, och ihop med en icke-riktbar sänglampa, en MP3 vars batterier höll en halvtimma, en mobil jag fick ont i huvudet av att prata i och i vilken jag inte hördes till andra ändan, samt kärvande kommunaltrafik, nytt ”effektivt” värmesystem i huset och diverse annat fick han mig emellanåt att gå bärsärk. När han i december började arbeta i femminutersetapper (fem minuters surfning – fem minuter total kontaktlöshet) beslöt jag att han skulle få Den Slutgiltiga Sprutan och en epilog på sitt stora lidande.

En ny, underbar MP3-spelare fick jag i födelsedagspresent i november, han funkar utmärkt, batterierna håller i en vecka och jag får plats med hur mycket musik som helst. Mobilen bytte jag ut i mellandagarna och vi kommer överens men är fortfarande lite tafatta med varandra och vet inte riktigt vilka knappar vi ska trycka på, ja, och lampa har jag också köpt en ny (röd). Den nya datorn kom med posten några dagar efter nyår och kunde installeras ytterligare en vecka senare, när mina tentamensstudier äntligen var till ända (for now). Nu har vi haft tillräckligt med tid ihop för att lära känna varann och jag har insett att jag inte hatar honom fullt så mycket som när jag först slog upp skärmen och såg dess fula proportioner (HUR många hemsidor är utformade på bredden egentligen? Jävla idioti.) och dåliga färg- och kontrastinställningar. Men än är vi i behov av äktenskapsrådgivning för många småsaker är väldigt fel (I say yes, you say no, you say stop and I say go go go). Framför allt skulle jag vilja höra en enda praktisk grej med teknik som inte klarar av gammal teknik. Typ PC3or som inte fixar PC2-spel och datorer som inte kan installera fullt fungerande Photoshop, Word och Powerpoint utan måste ha uppdateringar som är långväga sämre och mer komplicerade än föregångarna. Nu är jag medveten om att det till stor del är en vanesak, men jag lovar också att det till lika stor del inte är det. Om jag vill vara konservativ och hålla mig till begränsade men fullt fungerande vanor kan jag väl få göra det utan att datorn (som tror han är herrn i huset) ska gnälla? Icke, han är konservativ själv och tycker fruntimmer hör hemma i köket – men där härjar den nya induktionsspisen (a.k.a. Helvetets Hantlangare) så där sätter jag inte min fot för alla stickkontakter i världen!

rubrik ur FUMBLIN' WITH THE BLUES av TOM WAITS

tangled up around the pier




rubrik ur ALICE av TOM WAITS

lördag 16 januari 2010

jag borde berätta

o att jag tror tentan i måndags gick bra och att jag nu är ledig och kan titta igenom hela Brideshead Revisited-serien utan att känna mig icke-konstruktiv.
o att Sherlock Holmes-filmen var fin, trots att den inte hade någonting med gentlemännen i boken att göra, att jag är nyförälskad i Robert Downey Jr. och att han har de vackraste ögonen i hela världen.
o att jag promenerade tre ggr under ett dygn varav den sista var en tretimmars off-piste-promenix till Världens Ände med Felix och Lucas och att det gjorde mycket ont i fötterna.
o att jag och Carolino var kulturella och gick på Salvador Dalí-utställningen på Moderna sådär i-sista-stund.
o att Mattias äntligen är hemma från Australien och att jag snart ska åka och kedja fast honom vid Galoschgatan så han aldrig mer kan lämna oss.

Men jag vet inte hur jag ska formulera det så det blir nåt förnuftigt, poetiskt eller humoristiskt - så jag låter bli.

fredag 15 januari 2010

hey jazz man play me your serenade



rubrik ur NEW YORK CITY SERENADE av BRUCE SPRINGSTEEN

tisdag 12 januari 2010

helfvete

Är det någonting gamla datorn och nu den nya lyckats med så är det att få mig att tröttna. Härmed frånsäger jag mig all teknik. Jag tänker fotografera analogt och bo i ett träd. Vi hörs aldrig mer (annat än via röksignaler och djungeltelegraf).

söndag 10 januari 2010

Lark Rise to Candleford

Ganska illa gjord serie (en gång såg jag limningen i lösskägget!) men av andra skäl perfekt. Sent 1800-tal, två små byar på den engelska landsbygden, ett evigt krig om rovor och skattefusk, öl och politik, stöld och status.

En huvudperson som slits mellan den ”fine”, stroppige skogsvaktarpojken och den mörklockige, underbara, ansvarsfulle, omtänksamme, hårt arbetande, familjeförsörjande, kärleksfulla, utsiktslöse men fantastiske grannpojken (jag tänker lämna det osagt vems parti jag tar). Med en strikt men realistisk mamma, en arbetarklassens romantiker till pappa, ett jobb på posthuset och en väldig massa dramatik i sin vardag.
En annan huvudperson, oklanderligt artonhundratalsartig men med giftig tunga och råg i ryggen. Föreståndare för posthuset och emotionellt hoptrasslad. Med ett smärtsamt förflutet på kärleksfronten, men som här råkar den skäggige, snygge, revoltiske, nya läraren - han som står i regnet och säger att hon är värd så mycket mer än "vad som blir över", och att hon "hållit andan för länge". Massor med kuvade, opassande, undanstoppade men ostoppbara känslor - precis som jag vill ha det!

Söndagar, 18.15, SVT 1.




- A new school master...
- With an overbearing character...
- And unsuitable books...
- Hhhh...

missförstå mig rätt

Haha! När jag för en gångs skull inte mår som en urvriden tvättsvamp blir jag rådd att hoppa av kursen. Nej, det är möjligt att den naturliga tolkningen av gårdagens cynism var bråddjup uppgivenhet, och föregående inlägg var visserligen tänkt att generera i visst medlidande – men även om det är apjobbigt så står jag inte på självförstörelsens kant för tillfället (jag hade ju kommit till och förbi acceptans-steget!). Om det beror på att det är nytt år eller att jag kan se ljuset i slutet av tunneln (att det är näst sista tentan och att alla rapporter är färdigskrivna) vet jag inte, men kursen ut ska jag väl klara mig.

I övrigt måste jag nog presentera mig på nytt om någon tror att jag skulle kunna övertala mig själv att avsluta någonting bara för att det drev mig vansinnig. Hej, Alicia heter jag, och jag är självdestruktiv, men också envis så jag brukar ta mig fram till målet i alla fall!
Men tack ändå!

lördag 9 januari 2010

förnekelse - aggression - acceptans - apati

Ack så sorgligt men ack så sant. Om någon undrar var jag befinner mig så är det på nästa steg - när man accepterat att man måste studera dygnet runt, veckan runt och gjort så men slutligen insett att man ändå inte kommer hinna och därför placerar sin omfångsrika rumpa på nästa steg - apati.
Att läsa en sida tar mig cirka sex minuter, tio sidor en timma. Varje kapitel är i runda slängar 30 sidor långt och jag ska läsa och lära mig 20 kapitel till på måndag. Räkna själva. Sammanfattningen har jag redan gett upp då den tog en och en halv timma per kapitel och fick mig på livsfarligt humör.

Det hade kunnat vara genomförbart om det inte vore för delkursens högt koncentrerade men inte alltför välrensade innehåll. Jag lär mig om allt ifrån hur en moders droganvändning (i form av kokain, nikotin, koffein, gifter i långlivad fisk, utsläpp m.m.) påverkar fostret i hennes mage; spädbarns reflexer och begränsade motorik och synkapacitet men välutvecklade luktsinne; sexåringars formande av moral; språkutveckling i sjuårsåldern; tonåringars kroppstillväxt och identitetskris; bättre och sämre typer av uppfostran (authoritative, authoritarian, permissive och uninvolved); unga vuxnas karriärsval och kärleksliv med bakomliggande faktorer; medelålders kvinnors nedsatta syn på grund av förtjockad och gulnad lins; HBTQ-personers och etniska minoriteters fysiska och psykiska problem; dubbelmackeeffekten och svårigheten i att ta hand om sina små barn och åldrande föräldrar samtidigt; cancer, hjärtlungsjukdomar och stress; hur diskarna i en åldrings ryggrad får denne att krympa med åren; åtgärder som bör vidtas inför pension; sorgprocess vid död av släkting och väldigt, väldigt mycket mer.
Samt förstås hur Erikson, Levinson, Piaget, Vygotsky, Bronfenbrenner, Vaillant med flera ser på detta med olika ögon.

Än har jag inte lärt mig någonting om någotdera och befinner mig alltså på apati - fullständig ignorans, uttråkning och handlingsförlamning. Vilket steg som följer? Panik.

onsdag 6 januari 2010

shoe shopping

Jag tentapluggar (igen). Utvecklingspsykologi. Det innebär ungefär vad som händer från befruktning till död. Fysiskt, kognitivt, känslomässigt och socialt. Och lite till. Det är rätt träligt faktiskt.
Det handlar en del om könsskillnader, hur män och kvinnor skiljer sig åt biologiskt och på grund av stereotyper och fördomar som infriats. Men den grundläggande, huvudsakliga, slutgiltiga differensen mellan könen är inte vad som finns mellan benen eller hur hormonerna verkar – nej den ligger djupare en så, på en nivå man inte får läsa om i Development Through The Lifespan.
Min 14-åriga bror illustrerade detta imorse när han svor och skrek över att bli väckt, eller, inte över att bli väckt utan över att han måste gå upp för att åka och köpa vinterskor med pappa.
”JAG VILL INTE KÖPA SKOR, DET ÄR DET TRÅKIGASTE SOM FINNS, JAG GÅR BARFOTA!” gormade han och slog i dörren.
Hur kan manfolk inte älska skoshopping när det bidrar till så mycket kognitivt välmående, intensiva känsloströmmar och outtömliga samtalsämnen? Obegriplig.


Mitt senaste kap.

tisdag 5 januari 2010

fisk i vatten, hand i handske


Mina nya lakan matchar löjligt perfekt. Jag skrattar högt!

söndag 3 januari 2010

oo-de-lally

Aragorn och Boromir springer genom skogen, känner inga plikter, lever livets glada daaar.
Ingen kunde väl ha trott de skulle få varandra, Boromir var vresig, Aragorn en blodig kaaarl.
Men i visan överlevde Borre alla pilar, Arre blev så lycklig att han sa så som det vaaar.

Aragorn och Boromir pussas med varandra, gammalt groll är glömt nu blott ren kärlek finns det kvaaar.
Två riktiga män som fann sig själva och varandra, bland orcher, dvärgar, alver, jättar, träd och trollkarlaaar,
lever evigt lyckliga i Midgårds gröna dalar, oo-de-lally, oo-de-lally, hoppsan vilken daaag.

Oo-de-lally, oo-de-lally, hoppsan vilken daaag!

---

(Tillägnad Martin - vi fortsätter med De Två Tornen ikväll!)

rubrik ur ROBIN HOOD av WALT DISNEY

fredag 1 januari 2010

vatten är bra

Världens mest överskattade dag blev igår ganska icke-överskattad. Kanske är det en bra förutsättning att vara otaggad för kvällen kom att innehålla både äventyr uppför och nedför snötäckt berg, fylla av det djupare slaget, snö och glitter i håret, slagsmål, Springsteen-citat, två frierier, massor med pladder om ämnen jag glömt, återseende av gamla vapendragare och råkande av nya bekantskaper, samt rödvin, vitt vin, mousserande vin och öl.
Min obetalbara förmåga att inte bli bakfull visade sig emellertid ha passerat bäst-före-datumet. Sedan jag vaknade och kom upp (vid 14-tiden) har jag velat dö, något som dessvärre inte kom på fråga då jag, så snart jag spytt, somnat i badkaret, spytt igen och satt på mig en klänning, skulle på släktmiddag hos mormor och morfar (vilket jag visserligen skattade som ganska jämförligt med att dö).
Jag överlevde och kände mig lite bättre framemot halv sju när det var dags att äta. Annars låg jag mest halvdäckad på golvet ihop med älsklingshunden medan mina föräldrar undrade vad de gjort för misstag och moster serverade mer vatten.
Nu förtränger jag år 2009 och välkomnar det nya decenniet.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...