söndag 28 februari 2010

arg lapp

Jag började dagen med kaffe och planeringsmöte i Holken. Eftersom utmanarscouterna (15-18 år) verkade ha levt rövare innan de for upp till Åre för att skida var det min och Hannas sorgliga plikt att lämna en arg lapp fasttejpad på dörren:

Bästa utmanare och utmanarscoutledare!

Scouterna är en ideell och icke vinstdrivande verksamhet där vi som ledare lägger ner tid, energi och surt förvärvade semesterdagar på våra skyddslingars utveckling och underhållning. Det är en trygghet att kunna lita på att lokalen håller högsta möjliga standard, och vi är alla ansvariga för att bibehålla denna.
Idag, den 28/2 2010, befann sig Holken i ett tillstånd av total kaos och misär. Följande brister noterades:
o En halv godisbit på golvet i Stora Salen.
o Pizzakartonger kvarlämnade i papperskorgen.
o Kuddar i oordning.
o Filter i kaffebryggaren.
o Smutsiga koppar i diskstället.
o Fläckar på bakbordet.
o Ingen påse i papperskorgen.
o Smulor på stolarna i köket.

Svineri av dessa proportioner varken ska eller får förekomma som regel eller undantag. Även utmanare, utmanarscoutledare, översittare och stugfogde har del i detta ärofyllda ansvar.
Vi ber att ökad hänsyn i framtiden visas oss övriga brukare av lokalen.

Med vänlig hälsning.

(Fast vi skrev på under pseudonymerna Ariel och Pocahontas)

Förra gången det skrevs en arg lapp i Holken var det jag och Frej som låg bakom, och jag illustrerade med Arghjonet. Jag tycker han får vara med här också för att understryka allvaret i så ansvarslösa handlingar.

tisdag 23 februari 2010

jag VILL ha

en ond och beräknande, förrädisk skurk-man med röda hängslen, pickadolv och rådjursögon!

Skulle lära mig stava och förklara cephalocaudal och proximodistal trajectory men fick smset "Din brunögda älskling på 6an kl. 21" och fastnade i US Marshals. Nyförälskad.

måndag 22 februari 2010

jag bryr mig inte om

encoding specificity principle
context-/state-dependent memory
mood-congruent recall
phonological loop
visouspatial sketchpad
episodic buffer
central executive
pro-/retroactive interference

och alla hjärnregioner, neurotransmittorer, stresshormon, biologiska uppsättningar, kontext och miljömässiga faktorer som spelar in. För att inte tala om statistik-skit-lära.

Framför allt ställer jag, till mig själv och alla psykologer i världen, frågan varför jag inte kan memorera något av ovanstående när jag ordagrant kan citera saker som "why is that sparrow standing underneath my pancake" och "no professors allowed on the lawn" utan användning av vare sig elaborative eller maintenance rehersal.

Avslutningsvis frågar jag SL när jag behöver åka för att vara säker på att komma i tid till tentan på onsdag morgon. Ur förseningsstatistiken utläser jag att det börjar bli dags nu.

äntligen!


Såhär såg vi ut när vi gästade slottet!

fredag 19 februari 2010

o m o t i v e r a d

Det snöar igen.
Jag tentapluggar igen.
Det börjar kännas lite enformigt.

Det är bara slutspurten kvar nu, men jag har aldrig varit så omotiverad. Om en vecka är jag lyckligt arbetslös, jag längtar så oerhört. Då ska jag:

umgås
titta på Saltkråkan
titta på Harry Potter & Halvblodsprinsen för åttonde gången
göra collage
trycka tygkassar
läsa skönlitteratur
åka till stallet och rehabilitera Pommac
läsa DN om morgnarna
gå på bio
skriva dagbok

Då är det också läge att bli vår. På onsdag alltså. Deal?

torsdag 18 februari 2010

did you walk cool in the fifties daddy, was it all black and white, did you play jazz all night, was it really so wonderful?

Emellanåt sätter jag mig med alla gamla lästa tidningar och magasin jag samlat på mig och går igenom dem perm till perm för att riva ut bilder jag kanske, någon gång, när jag har tid och inspiration, kan använda till collage i min lilla röda bok.
Det är lite meditativt, både att bygga upp collage och att samla bilder. En av få sysselsättningar då jag koncentrerar mig och samtidigt slappnar av (ska skriva mer om sådana någon gång). Det är också då, när jag väl kommer ur psykosen och ser mig omkring, som jag inser hur oerhört förutsägbar jag är...


Varför lever jag i en kolorerad nutid när jag så uppenbart borde vara svartvit och småkornig?

rubrik ur PRIMITIVE COOL av MICK JAGGER

tisdag 16 februari 2010

fettis

Världens fulaste men godaste semlor, kaffe i Harry Potter-koppar, svartvita tidningsurklipp och en smutsgrå vy från matsalsfönstret.

Drömmar om kreativitet, tid och inspiration, sommar, bryggor, bullbak, picknickar, rödvin och en ung Bruce Springsteen att fotografera och vara oanständig med.

Ibland är verkligheten lite ostimulerande.
Man får försöka ha trevligt ändå.

söndag 14 februari 2010

blue valentines

Jag var inte bitter, men jag hann bli det.
Medan alla Sveriges lyckliga par är ute på stan och äter middag, gosar i badkaret och älskar mellan skira sidenlakan sitter hälften av landets singlar hemma och tänker beska tankar, om sig själva och om dem som 'borde' vara deras respektive. Den andra hälften skiter i Alla Hjärtans Dag, eller påstår i alla fall att de gör det. Men alla påverkas.
Själv har jag en het date med författarna till The Science of Mind and Behaviour. Just det är jag lite bitter över, men i övrigt hade jag tänkt vara en av dem som ”skiter” i Alla Hjärtans Dag. Det blev inte riktigt så i alla fall, för även om jag inte själv känner mig ensammare än vanligt ligger De Förtretade och Försummades hjärtesorg tung i luften, och odören av alla bittersmakande ord och smärtande tankar sprider sig snabbare än svininfluensa i en syreisolerad bunker. Svartsjukan är värst och synligast, den är den enda känslan som går att ta på där den ligger som grötig dimma kring husfasader och kring människors fasader. Smutsig, tung och i vägen.

Alla Hjärtans Dag är faktiskt en förskräcklig dag. Den innehåller så mycket ångest och ensamhet. Den blir den slutgiltiga droppen som får bägaren att rinna över och dynamiten att antända och alltihop att braka samman över strävandes stackars ensamma människor som inte riktigt orkar hålla god min, just idag, när alla andra släpper sina känslor lösa och tycker synd, antingen om sig själva eller om andra. Det är en förbannad misär.
Sandra Beijer skrev om hetsen över Rosorna på 90-talets högstadieskolor. Jag tänker på ensamstående mödrar som släpar konsumkassarna uppför isgatan och bjuder sina barn på knöliga vaniljhjärtan från kladdiga papperspåsar. Ett eller annat par genomlever säkert också dagen med ont i magen för att de inte alls har det så bra och så romantiskt som de som kletar ner sidenlakanen och får orgasm i badkaret. Och de som faktiskt ägnar dagen åt att dränka varandra i sötsliskiga tirader tittar emellanåt över axeln, med empati eller med skadeglädje, men i alla fall för att försäkra sig om att vi andra står kvar där och tittar på dem och avundas, bakom våra grötiga fasader och goda miner. Vem fan mår bra?

Vad var Valentin för en ärkeknöl som hittade på att göra det obligatoriskt för hälften av alla egocentriska västerlänningar att våndas medan den andra hälften nödgas uppbringa och bevisa kärlek i dess mest intetsägande och påtvingade form?
Varför kan inte alla dagar vara Alla Hjärtans Dag – och ingen dag vara som Alla Hjärtans Dag? Varför ska kärleken tvingas fram av en part som tvingar den på en annan part medan en tredje part tvingas se på? Det, tycker jag, är svartare, fulare och äckligare än både ensamheten, svartsjukan och all den förbannade ångesten.


Puss på alla som behöver en.

rubrik ur BLUE VALENTINES av TOM WAITS

torsdag 11 februari 2010

the boat that rocked

Är i strålande sinnesstämning, tack vare solens besök och gårkvällens filmval. Såg The Boat That Rocked, vilken jag inte för allt vad jag är värd kan förstå varför jag inte blivit rekommenderad tidigare.

Året är 1966, platsen är en båt utanför den brittiska kusten, hjälten är en gänglig tonåring som skickas till sjöss för att "komma på rätt köl" - men som hamnar mitt i syndens näste. BBC spelar ett par minuter rockmusik om dagen, folket skriker efter mer, regeringen gör allt för att förbjuda den helt. Från båten, som är en piratradiostation, sänds rock'n'roll som får hjärtat att blöda och twista i bröstet - inte bara allmänfavoriterna, utan låt på låt av mina personliga älsklingar. Halva filmen skrattar jag åt de plumpa, vansinniga situationerna och underbara vs gräsliga kläder - andra halvan sjunger jag högt och kan inte sitta still i soffan. De spelar The Small Faces - HUR ofta spelas The Small Faces (ja, annat än hemma hos mig förstås)?
Jag tänker flyta på efterdyningarna så länge jag kan.

onsdag 10 februari 2010

håll dig i spiskroken farbror Melker!

För mig är den största författarkonsten när man kan skriva så att det uppskattas av både yngre och äldre läsare. När man gömmer vuxen humor bakom en barnslig fasad, och kan överraska även den vanaste omläsare med nya upptäckter allt eftersom åren går och medvetandet fokuserar på nya saker och lär sig läsa mellan raderna i samma gamla texter. På det viset skrev Astrid Lindgren. Och man kunde tycka att läsningen av hennes böcker skulle inspirera en till att själv göra bättre ifrån sig med pennan eller tangentbordet eller hammaren och runstenen, men personligen lämnas jag handfallen och urblåst, oförmögen att fantisera om att skriva ens en bråkdel så vackert som hon.

Det började med att jag och Thos tittade igenom alla fyra filmerna om somrarna på en liten skärgårdsö och alla de lillgamla ungar och barnsliga vuxna som bor där, och fortsatte med att jag vände upp och ned på bokhyllan för att hitta Vi på Saltkråkan (1964) i sina ljusblå, nötta pärmar och med missfärgade gula blad. Jag slukade den under några kvällar som blev till sena nätter, och hade stora problem med att lägga den ifrån mig, för även om vartenda kapitel är en helt perfekt sammanhållen liten saga i sig lockar varje sida jag avverkar till att läsa ännu en. Faktiskt, så är somrarna på Saltkråkan ganska dramatiska, och ibland får man hålla andan och läsa fort, fort av spänning. Exempelvis när Snickargården utan förvarning ska säljas till direktör Karlberg som vill riva den och bygga en bungalow; när farbror Melker balanserar på taket; när Tjorven och Pelle olovandes ror över viken för att köpa en kanin för en krona, tappar årorna i sjön och hamnar mitt under ett åskoväder; och såklart när Nisse tar med Båtsman ut i skogen att skjutas för att han rivit grannens får.

Den sistnämnda scenen får mig att inse att de allra starkaste, mest hjärtskärande situationerna jag sett på film och läst om i böcker, är påhittade av just Astrid Lindgren. Jag har ganska lätt för att gråta till både bild och ord, men i de här fallen är det stört omöjligt att ta sig samman. Det behöver inte ens, som i Båtsmans fall och som när Alfred har blodförgiftning och Abbe ligger för döden i lunginflammation, vara sorgligt och hemskt utan är tvärt om ofta någonting sådär kolossalt fint som bara ungar (eller mycket barnsliga vuxna) kan hitta på, som när Melker och Nisse tar med sig alla barn till Döda Viken och leker sjörövare på skeppet Albertina hela dagen, krigar om stenen Mysak, hivar varandra i sjön och smyger runt som riktiga pirater, allt för de smås skull;
När Madickens pappa tar med sig pigan Alva på Borgmästarinnans bal och hela herrskapsfolket tittar snett på henne, tills sotaren marscherar in genom dörren, svart från topp till tå, lägger armen om hennes vita midja och sen valsar bättre än någon annan för att till sist lämna det glosögda sällskapet med orden ”Jag går med Konvaljen! Nu kan ni dansa bäst ni gitter, era harkrankar!”;
Och när Emil bjuder in alla fattighjonen på taberas i Katthult och serverar julmaten som släktingarna från Ingatorp ska ha dagen därpå. I filmatiseringen från 1971 blir Ida nervös och frågar Emil om han är säker på att det här inte är nåt hyss, och Emil svarar att ”Näärå, det är inget hyss. Det är ett sånt där påhitt som Guds änglar klappar i händerna åt, sådetså!”.

Och det är det, och det gör jag, och så gråter jag lite.
Det är ofta änglarna måste klappa händerna i Astrid Lindgrens fantastiska skildringar av ett händelserikt vardagsliv med både äventyr och dramatik, ond bråd död (för Pelles kanin till exempel), sorg och orättvisa, kärlek och själalycka. Och salighetssaker. ”Salighetssaker, det är vad Madicken kallar sånt som hon får som är så där rent obeskrivligt underbart.” (Madicken och Junibackens Pims, 1976)

Det har sagts så många gånger, men det blir inte uttjatat, att Astrid Lindgrens böcker blir man aldrig för gammal för och de blir aldrig för gamla för någon. I ömtåliga pärmar, på sönderälskade blad är varenda historia en liten, rent obeskrivligt underbar salighetssak, och det är ganska lätt att acceptera att det här är skrivarkonst i dess finaste form, och att den inte kommer överträffas vare sig av en själv eller någon annan.

rubrik ur VI PÅ SALTKRÅKAN av ASTRID LINDGREN genom TJORVEN

måndag 8 februari 2010

emotional weather report

Om man är född i Sverige, och har levt hela sitt liv i Sverige, borde då inte kroppen vara något sånär biologiskt anpassat och framför allt van vid att överleva vintern? Hur kommer det sig att det är samma pina varje år, och att man inte gör annat än att längta och hata och sparka sig genom snödrivorna och svära och undra om inte alltihop försvinner bara man blundar och önskar tillräckligt hårt?


För jag vill, jag vill, jag vill ha smältvatten och nyvaket gräs.

rubrik ur EMOTIONAL WEATHER REPORT av TOM WAITS

lördag 6 februari 2010

det vore fint med en man som

hade
Jake Gyllenhaals leende
Robert Downey Jr.s ögon
John Lennons personlighet
Elvis Presleys röst kanske
Tom Waits sinne för ord

och uniform

Och som sa saker som
aye ma'am

Och tog en ut på
öppet hav

onsdag 3 februari 2010

mina fåtöljer

Jag är ganska bra på att shoppa skor. Särskilt när jag egentligen bara följer med in till stadens reor som ett föga kompetent smakråd och förhoppningsvis något bättre sällskap. Men när man hittar ett par skor för 112 kronor som väcker alter egot (en tjock brittisk gentleman i tweedkostym som tvinnar mustascherna mellan tummen och pekfingret, dricker whisky framför den öppna spisen och diskuterar hästavel och galoppsport i en rökig salong med gobelängklädda väggar och tavlor med jaktmotiv medan han skrockar så han tappar monokeln i knät åt ett skämt som dragits av hans lika omfångsrika kompanjon i fåtöljen bredvid) och får honom att, sin något ofördelaktiga kroppshydda till trots, hoppa upp och ned som en skolflicka på tivoli – då måste de få följa med hem.
De ser faktiskt själva ut som två brittiska fåtöljer och skulle jag så aldrig lyckas matcha dem med någon klädsel kan de alltid stå på en liten piedestal bland alla blommiga teserviser och porslinsdjur i naturlig storlek när jag väl flyttat till Yorkshire.

köttindustri på bara bringor

Jag har hört en del olika åsikter om filmen Australia, men ungefär hälften av tittarna verkar tycka den var seg medan den andra hälften grät i slutscenen. Jag tycker rent av den var ganska usel.

Hela kompositionen, filmningen och klippningen verkar cirkulera kring Hugh Jackmans bara bringa, och det är väl för all del trevligt, men övrigt innehåll kunde gärna omarbetats eller slopats helt. Det är så snuskigt klyschigt att jag kommer i sockerkoma och blir gravt överviktig efter en halvtimma, och när man som bäst tror (hoppas) att det är slut har man halva filmen kvar. Gällande Jackman är han ju som mest intressant när han, svettig, skitig och skäggig, rider runt på slätterna och föser kor med en lite vild och häftig och spännande och fräck och nonchalant och oemotståndligt barbarisk utstrålning. Han är rätt lam när han renrakad, välkammad och iförd oklanderligt vit kostym svassar runt i slow motion bland champagneglas och ljuslyktor på societetsfesten och genom sin förblindande blotta uppenbarelse räddar Nicole Kidman från att fatta ett dåligt beslut som skulle kunna främja giganten inom den australiensiska köttindustrin (Gud förbjude!) och bara ge henne några hundratals miljoner tillbaka.
Den lilla pojken har väl sin charm, ”I’M A BROWNIE, MY GRANDFATHER IS BLOODY GUL-APA, I SING YOU TO ME” (okej, jag kanske missuppfattade någonting där, men det är ju typ så han säger), men han lyckas inte ro hem alltihop själv och får inte precis hjälp av de andra. Faramir är alltid fin han också, men han är ju ond så det blir lite paradoxalt.
Okej då, skådisarna är faktiskt fina allihop och sköter sin del bra, men varför i all världen ställer de upp på ett så förutsägbart manus och fick de ingen förvarning om att två tredjedelar av kalaset skulle gälla Jackmans håriga bröst och bottenlösa, farligt mörka och svårt lidelsefulla ögon?

Ge oss en actionfylld porrfilm med en svettig Wolverine istället och låt oss slippa resten.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...