fredag 30 april 2010

I've successfully privatized world peace

Iron Man var så fin så fin. Jag tänker inte analysera eller avslöja, det fanns flera skavanker och det var så mycket action att jag inte minns hälften som hände, men jag kom ut ifrån biografen med förälskade fjärilar i magen och inte ett dugg besviken.
Sen gick vi och drack öl vilket ledde till en whisky, vilket ledde till att vi blev bjudna på en till, vilket ledde till att vi blev bjudna på en öl till, vilket kunnat leda till en två månaders tripp till Venezuela om det vore sextiotal och jag vore lössläppt och, eh, inte jag. Det ledde också till att jag inte kom hem förrän fem på morgonen och spenderade gårdagen med att må förrisigt. Men jag var nog mest bakfull på Tony Stark.

- Man säljer sig ju inte för en öl.
- Eller?
- Jo kanske, men det beror på till vilken karl.
- Det beror på för vilken öl.

rubrik ur IRON MAN 2 av TONY STARK

onsdag 28 april 2010

the sun is up, the world is flat

Hej, jag tänkte vara lite mindre pretantiös och intressant och berätta vad jag gjort på sistone istället för att överanalysera saker och bomba med bilder. Sedan senaste uppdateringen-i-punktform har jag bland annat:

o Druckit fem koppar kaffe och tre glas Baileys hos Hanna, ätit tre muffins och gått en långpromenad under vilken vi inte mötte några mörka mystiska mycket stiliga främlingar med stora maskulina hundar och en doktorsexamen och goda värderingar och superkrafter.
o Gått på superdisco i min Iron Man-tröja och sjungit I WOULD WALK FIVE HUNDRED MILES AND I WOULD WALK FIVE HUNDRED MORE.
o Firat mamma 51 och mormor 75 två ggr.
o Passat grannpojkarna fyra gånger och spelat bandy, läst sagor, kört med bilar, grävt i sandlådan, gungat, tittat på pappas gräsklippare, blåst på bulor, blåst på klämda fingrar, kört racervagnen och torkat snor.
o Haft planeringsmöte med riktigt fika.
o Gått på spa på Hässelby Slott och fått frans- och brynfärgning som inte gav något resultat alls.
o Ätit thaiwok i kvällssolen med Martin, Mattias och Hanna.
o Sett på Bröderna Lejonhjärta med Martin, Mattias, Hanna, Lucas, Lo och Lindis.
o Sett på Iron Man med Martin, Mattias och Lindis.
o Lärt mig skillnaden mellan en kvinnlig och en manlig scartsladd.
o Fått ett urfint vykort från Nya Zeeland!
o Sett Melody Gardot på China Teatern (det kanske jag analyserar senare i alla fall).
o Pratat bort alla mina pengar i utrikessamtal med Skåne och Småland.
o Sällskapat i stan med Carolina när hon förbrukat pengar och sällskapat vidare hemma hos mig.
o Bokat premiärbiljetter till Iron Man 2!!!

Nu ska jag hämta lillebror-T och sen ska jag hämta grannbarnen och ikväll bär det av in till el Stockholmo för action, explosioner, superkrafter och Världens Vackraste Karl!


Jag har förresten också funderat över om man börjar ställa för höga krav på manfolket när man tycker de ska ha superkrafter och en arc reactor över hjärtat för att vara intressanta. Men varför skulle man nöja sig med mindre?

rubrik ur HOIST THAT RAG av TOM WAITS

söndag 25 april 2010

you never can tell with bees

Jag har aldrig tyckt om Nalle Puh. Den enda karaktären i Disneys version som jag tyckt är något intressant är Kanin, och det bara för att han är så dryg - vilket jag också skulle ha varit om jag satt fast i en skog med en idiot som Puh, en fjant som Nasse och en manodepressiv tiger som närmsta grannar.
Men i de flesta fall är grundhistorien bättre än tolkningarna, så när jag hittade Winnie The Pooh (1926) av A.A. Milne på Erikshjälpen för fem spänn häromdagen tyckte jag den dumma gamla björnen var värd en ny chans – och det visade sig stämma.

Boken är så fin i sig, i svartblå pärmar med grova sidor och E.H. Shepards underbara illustrationer. Sen är historierna i gamla barnböcker fylligare och mer djuplodande än man tror när man är liten, och karaktärerna i Sjumilaskogen så mycket färgstarkare än i Disneys serie: Uggla är ingen vis gammal get utan en felstavande, överpretentiös hycklare som smyger in svåra ord i sina meningar för att verka förmer än de andra; Nasse nöjer sig inte med ett liv som fegis utan gör sitt bästa för att dölja att han är rädd och konkurrerar hela tiden med Puh om vem som vågar mest = han är snarare modig som möter sina rädslor; Kanin är inte bara dryg, han är en främlingsfientlig liten ond typ som planerar att stjäla känguruungen Ru för att driva bort honom och hans mamma från skogen; Puh är dum men inte så frustrerande som i filmerna, bara obekymrad och fullt medveten om det faktum att hans hjärna består av bomull.

“Well,” said Owl, “the Customary Procedure in such cases is as follows.”
“What does Crustimoney Proseedcake mean?” said Pooh. “For I am a Bear of Very Little Brain, and long words Bother me.”


Men Ior är nog ändå värst. Han är inte bara lite dyster och otursförföljd, han är i verkligt behov av terapi! Han står halva dagarna och tittar på sin egen spegelbild upprepandes ordet 'patetisk' för sig själv; när han tappat bort sin svans är han säker på att någon tagit den ifrån honom för att jävlas, för det vore "just likt dem"; när Puh säger att Kanins vänner och släktingar kan gå efter Ior i ledet svarar åsnan bittert att han inte ville gå på den här ’Expotitionen’ från första början, men här är han nu, och ska han gå i slutet så vill han vara slutet; och när han blir bjuden på kalas måste han fråga om fem gånger för att vara säker på att hans sällskap verkligen är önskat och godkänner till sist inbjudan med orden ”A mistake, no doubt, but still, I shall come. Only don’t blame me if it rains.”.

Av hela hans skrivsätt får jag uppfattningen att Milne var en förfärligt fin och barnvänlig människa. Bara det faktum att han skriver historier om sin fyraåriga son och hans leksaker, och att han gör det med själ och hjärta, är väl bevis nog på det, men framför allt styckena av nutid, mellan kapitlen om björnens äventyr, får mig att tänka på världens-bästa-morfar. Då får Christopher Robin möjlighet att ställa frågor, inte för att han själv inte förstår men för att hans nalle behöver få saker förtydligade, och det är det finaste på något vis.



“And if anyone knows anything about anything,” said Bear to himself, “it’s Owl who knows something about something,” he said, “ or my name’s not Winnie-the-Pooh,” he said. “Which it is,” he added. “So there you are.”

ur WINNIE THE POOH av A.A. MILNE

lördag 24 april 2010

York

Påskafton, 3 april, åkte vi till min favoritstad för att njuta av vikingaarv, sneda korsvirkeshus, smala gränder, skeva dörr- och fönsterkarmar, bokhandlar, chokolaterier och små butiker.






fredag 23 april 2010

nörderi

Jag förväntar mig inte att någon som inte offrar fredagskvällarna för att hänga i stallet ska förstå, men vi som håller på med världens bästa sport och har världens bästa lagkamrater vet vilken magi som kan uppstå när man hamnar på Rätt Häst.
Idag gick Boozter Boy, eller Bozze, med på vår lektion för första gången, och jag fick den äran. Han såg inte särskilt spännande ut - brun med svart man, en liten vit stjärn och halvstrumpa på ena bakbenet - men han hade charm och den lös igenom det alldagliga yttre. Hälsa, nosa, nosa, gosa, bli klappad på halsen, kliad bakom öronen - som en stor nallebjörn, spetsade öron till och med när jag drog åt sadelgjorden.

”I-M, behöver jag spö på Bozze?”
”Nehej du behöver starka armar, det där är en racinghäst! Han är snabb och stark och livrädd för hörnet där jackorna hänger och långsidan vid läktaren. Har man inte kontroll över honom i traven så är han läskig för han ökar som fan. Galoppera får du göra på en volt för på rakspår går han för fort. Jag har fullt förtroende för att du ska klara av det!”

Nacken krökt, full fart framåt, flygande steg och spänstlig som en fjäder. Ett litet lätt pet och han for iväg i skänkelvikningar. Desto mer förhållningar för att få honom att sakta in. Visserligen gjorde han sitt bästa för att slippa gå för nära läktaren, och när hästen bakom honom sket hoppade han en meter för att han blev skraj för dunsarna. Jag menar - silly old bear horse! Men gud vad jag är kär.

Tolv år och pensionerad travare, och folk har fördomar mot sådana. Jag har aldrig ridit en så fin häst.

”Sluta le Alicia, SÅ bra är han inte!”

Dödstrött och helnöjd. Ikväll skulle jag kunna dö lycklig. Kommer flyta på rosa moln i en minst en vecka - man kanske ska passa på att skriva CV och söka jobb och skriva omtentor och bestiga Mount Everest nu när allting känns möjligt.
Det är fånigt hur mycket ridningen gör, men den är värd alla mina fredagskvällar.


Och Hanna - jag är ledsen att du inte var med och såg oss, du hade varit avundsjuk! På honom ställer jag upp i VM eller OS eller vad du vill.

onsdag 21 april 2010

klosterruiner & fågelfän

Ny stad nya sevärdheter. Fredagen den andra april mötte vi upp C&C och styrde kosan mot ruinerna av Fountains Abbey, ett kloster byggt på 1100-talet som ligger vid Aldfield i norra Yorkshire.




En kompis.


Första skymten av ruinen.














Jag tycker om de här bilderna inifrån ruinen eftersom det är samma lillkille i undre bilden, mellan pelarna strax till vänster om mitten, som i den övre.






Och än en gång bannar man att man inte är i sällskap av en stilig beatles boy eller nåt annat som kan posera bättre än ens skräcködlor till familjemedlemmar. Menmen, under framtida resor får jag hyra in fotogeniskt sällskap om inte annat, i nuläget säger jag åt folket att gå ur bild snarare än tvärt om. Hum.

kaffebrist & flerfotade monster


Efter en lång bilresa upp till Yorkshire anlände vi alltså till vårt nya hem i Harrogate. Granby Cottage låg framför en stor gräsmatta där jag en gång för flera år sen firat Guy Fawkes Day med braseld och kanderade äpplen i sällskap av våra vänner C&C som bor i Follifoot, strax intill. För oss som var vana vid att bo på båten kändes huset enorm och en blodig dispyt uppstod snart mellan mig och den ena brodern om vem som var mest förtjänt av singelbäddrummet (det var jag).


Mitt sovrum.


Någon slags kombination av hall och matsal.




Vardagsrum med den typiskt engelska mönsterkraschen: mattor i ett tyg, soffa och fåtöljer i ett annat, fotpall i ett tredje, kuddar i ett fjärde, femte, sjätte, sjunde och åttonde. Fast de hade faktiskt enfärgade gardiner!


Muromgärdad trädgård med fiskdamm.

Urmysigt skulle man kunna säga, med charmigt mönsterkaos, personliga tavlor och bilder på ägarna, hyllor fulla av souvenirer från utlandet och gott om plats att röra sig fritt på. En akilleshäl hade huset emellertid, och den var köket:
o Det fanns vinglas och koppar, men inga vanliga dricksglas.
o Trots ett överflöd av stora och små kannor fanns ingen kaffebryggare, kaffepress eller ens filter och tratt som kunde gjorts till en provisorisk. I skåpet stod frystorkat instant coffee, men inte en chans att jag börjar dagen med pulverkaffe!
o Spindlarna. Jag kan knappt skriva om dem för det går såna vämjelsekänslor genom kroppen när jag tänker på dem. Fyra-fem centimeter i diameter var de fångade mellan glasrutorna i köksfönstret - flera stycken. Jag radade upp saker vi inte använde framför fönstret så jag inte skulle behöva se dem när jag höll på i vasken. Det värsta var att den största jäveln rörde sig från ena sidan till den andra under en av dagarna och med andra ord var vid liv. Hlkdfjgdndfg.

måndag 19 april 2010

bury me where my arrow falls

Den första april lämnade vi Bedford och for norrut. Färden gick via Nottinghamshire och det här, mina damer och herrar, är bilder från den berömda Sherwoodskogen. Rubriken är Robin Hoods, enligt legenden, sista ord till Lille John.













rubrik av ROBIN HOOD

söndag 18 april 2010

lazy days

De två återstående dagarna i Bedford (30-31 mars) var vi utmattade och sega efter allt luftombyte. Vi var lokala och höll oss nära båten, läste våra nya böcker, såg våra nya filmer och gjorde en utflykt till Bedford Museum vilket var gratis och "inte värt det".


Jag hade hunnit med en del shopping redan.


3 x Robert Downey jr! Iron Man (*hjärta*), Zodiac (Robert OCH Jake, arrgh), One Night Stand (första filmen jag såg med Robert - inte överdrivet fantastisk i sig, men HAN är).


Vi införskaffade också The Boat That Rocked (som rockar!) och Sherlock Hound - en japansk animeserie från mitten av 80-talet av Hayao Miyazaki med Sherlock och Watson som hundar - knasfint!


Vi hade en galet social anka som hängde på vårt tak.



torsdag 15 april 2010

uppdatering i punktform #4

Sen jag kom hem från merrie olde England har jag bland annat:
o Invigt cykelsäsongen.
o Ridit min elsklingshest Peter Pan för världens bästa ridlärare för sista gången.
o Gått på Dramatens uppsättning av Jane Eyre och tyvärr konstaterat att den varit komplett värdelös om det inte vore för Michael Nyqvist.
o Sett Iron Man och The Boat That Rocked igen.
o Sett Milk för första gången - rekommenderas!
o Levt i anarki med vin och whisky i kriminalitetens Kallhäll.
o Gått en tvåtimmarspromenad med Lucas och tre tvåtimmarspromenader med Carolina, vilka bjudit på villahusområdesthriller med vilda djur, sekter och mord samt överträdande av privat mark.
o Solat på Carolinas balkong och fått antydan till linnebränna!
o Inte ätit socker (mer om det senare).

Och så har det hänt en så förträffligt fin sak att den förtjänar mer än en punkt i en lista. Ni kanske kommer ihåg min livskamrat och ständiga följeslagare - sir Colin? Om inte är han en porslinshund av gammal engelsk Beswicktyp som jag hittade på Erikshjälpen för 30 riksdaler för några år sen och som sedan dess stått på mitt fönsterbläck och spanat efter sjömän. Även om vi trivts fint med att vara bara två har det känts som om någonting fattats oss, och sedan igår är vi äntligen en hel, riktig och lycklig familj. Från Kallhäll fick nämligen Lord Byron (i förnamn George, också kallad Georgie) följa med hem, inlindad i min jacka, och står nu och för all framtid med nosen vänd mot sin kamrat sir Colin, bägge lyckligare än någonsin – och så även jag.


Sir Colin & Lord Byron

onsdag 14 april 2010

do you wanna be my blood brother, Eddie?


Baker Street är verkligen min gata - vägg i vägg med Sherlockmuseet ligger London Beatles Store som i sin tur gränsar till Elvisly Yours. Seriöst underbart. På den förra har jag bränt mycket pengar under tidigare resor, men idag nöjde jag mig med att titta och njuta lite.


Eftersom grabbarna ”knappt börjat” på The British Museum när jag hade nördat klart knallade mamma och jag runt på Oxford Street istället, avnjöt resans första Starbuckskaffe och dog över världens sötaste hundvalp. Efter några timmar pallrade vi oss i alla fall till Great Russell Street och in bland katakomberna (bokstavligt talat). Jag var inte där särskilt länge och hann heller inte bli vidare imponerad - förhistoriska stenar och sönderrostade spjutspetsar är inte riktigt min grej - och så snart jag konstaterat att ett av världens största museum på riktigt inte hade en enda tavla att visa upp påbörjade vi istället jakten på kvällsmat.


På John Lewis serverades vi kyckling i svampsås och vår servitör var så suveränt professionell, så snabb och så trevlig att det vore skam att inte nämna honom alls - så jag gör det. Vi brådskade oss igenom måltiden och skildes sedan åter åt, pappa och lillebror-T för att gå på Stomp och jag, mamma och de bägge äldre bröderna för att se Blood Brothers på Phoenix. Det var andra gången för mig och tredje för min mor som vi såg musikalen, och jag kan inte nog understryka hur j-ä-v-l-a bra den är. Seriöst, är ni i London så ser ni den, det finns ingen ursäkt.


Blood Brothers har satts upp i över 20 år, och går varenda kväll på Phoenix Theater. Den har vunnit alla tänkbara pris och förtjänat dem. Förra gången gick jag därifrån så rödgråten att jag inte kunde andas och den här kvällen stämde en av bröderna in och den andra var knappast långt ifrån.
Musikalen inleds med att en ensamstående sjubarnsmamma får veta att hon väntar tvillingar. Hon övertygas att lämna bort den ena, och den förmögna adoptivmamman kastar en förbannelse över henne med orden ”You do know what they say about twins, secretly parted, don’t you? They say that if either twin learns that he was one of a pair, they shall both immediately die (…) you won’t tell anyone about this Mrs Johnstone, because if you do - you will kill them”.

Självklart träffas de bägge pojkarna, Eddie och Mickey, utan vetskap om sitt blodsband, och blir bästa vänner - blood brothers. De utvecklar en vänskap som bygger delvis på fullständig gemenskap, delvis på bitter avund, och växer upp ihop men ändå så långt ifrån varandra.
Som åskådare vrider man sig av skratt över de klockrena skildringarna av småpojkars, unga tonårspojkars och äldre tonårspojkars beteende, resonemang och tolkningar av världen (”I’m not seven, I’m nearly eight!”), inklusive föräldrars totala pinsamhet, flickors skräckinjagande lockelse och gömmandet av den verkliga personen bakom masker och fasader.

Jag brukar säga att den är bättre än alla filmer jag sett, alla böcker jag läst och alla teatrar jag gått på. Se den!

söndag 11 april 2010

the Baker Street Irregulars

29 mars var en måndag och perfekt för Londonbesök. Tåget från Bedford tog en timma och sen var jag äntligen tillbaka bland röda dubbeldäckare, trånga shoppinggator och ett obegripligt tunnelbanesystem.
Jag som är ganska infernaliskt såld på Sherlock Holmes just nu och som inte hade lyckats få tag i någon ny bok sen jag läste ut den jag hade hemma (med andra ord led jag av enorm detektivabstinens) ville inget annat än att åka till Baker Street och gå på museet som är upprättat där i hans ära. Så vi splittrade oss och medan familjens herrar gav sig av i riktning mot The British Museum tog jag och mamma tunnelbanan till min hjältes boning på nummer 221b.


Vi har varit på Sherlockmuseet en gång tidigare men det var så länge sen att jag inte mindes mycket av det och framför allt hade intresset inte varit lika stort då som nu. Mamma var inte fullt så angelägen om att följa med in så hon tog till egna äventyr medan jag sprang upp och ner för de smala trapporna och in och ut i de olika rummen och läste varenda skylt som stod upprättad, tidningsurklipp som satt inramat och boksida som låg uppslagen. En liten gubbe gav mig en personlig guidning och berättade om de olika rummen och föremålen på skrivbord och hyllor. Jag var fem år igen och hoppade jämfota av förtjusning.


Sherlocks fiol och kemiska utrustning på skrivbordet i bakgrunden.




En byst av Sherlock och ett porträtt av Wastson.


Detaljer ur bland annat Baskervilles Hund och De Sex Napoleonbysterna.






Och inte blev jag besviken när jag småningom lämnade lägenheten för att uppsöka affären i våningen under och lyckades hitta mitt största shoppingkap genom tiderna - typ. The Complete Stories of Sherlock Holmes innehåller alla fyra romaner och samtliga 56 noveller (inklusive illustrationer) Sir Arthur Conan Doyle skrev om sin consulting detective. Boken är 1400 bibeltunna sidor lång, i röda pärmar med gyllene bokstäver och kostade 15 pund = cirkus 170 svenska riksdaler = ingenting! Jag kramade den hårt ända fram till kassan, livrädd att någon skulle dra den ur händerna på mig.


Fett glad tjej.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...