måndag 31 maj 2010

fredag 28 maj 2010

she is wearing rags and feathers from Salvation Army counters

I onsdags jamsade jag och Carolina runt mellan söders second hand-affärer i jakt på "saker som man blir helt glad i själen av". För mig innebar det en röd klänning, en massa filmisar, en dubbel-LP med Sidney Bechet och två små mässingsfåglar. Mest glad-i-själen blev jag nästan för de sistnämnda, de glittrar så fint i ljuset från kvällssolen.



Igår var det andra bullar. Då ryckte jag in akut som barnvakt åt grannarnas treåring som var hängig och behövde komma hem från dagis. Det var lugnt och mysigt så länge han sov i soffan och jag kunde läsa Sherlock Holmes och skissa - men när han vaknat och återfått energin och vi hämtat ettochetthalvtåringen och det gått sex timmar var jag rätt slut. Då skulle jag hem och käka och sen ta hand om mina trettio scoutbarn istället. Lite trött.

Nu tar jag ett kort farväl och önskar er en god helg! Själv håller jag på och packar väskan inför äventyr i utlandet och mer om det får ni höra på måndag.

rubrik ur SUSANNE av LEONARD COHEN

tisdag 25 maj 2010

top of the hill

Så gjorde vi en sista utfärd innan det var dags att återvända till Granby Cottage och packa väskorna inför morgondagens hemresa. Från Almscliff Crag såg vi en sista gång ut över Yorkshire med sina böljande fält, slingrande stenmurar, broar, lamm och fullblodshästar, herresäten, stugor och häckkantade vägar.


Sen var det slut.

rubrik ur TOP OF THE HILL av TOM WAITS

petrificus totalus

Vi ska väl försöka få slut på den här Englandsresumén innan det är dags för nästa resa.

Ni minns spåkärringen Mother Shipton? Hon sägs vara född i en grotta i Knaresborough och den grottan besökte vi tisdagen den sjätte april. Och nu kommer vi till Färdens Stora Frågetecken, en företeelse jag själv bevittnat men inte riktigt tror på - lite som rymden och Gud och allt det där, fast något jag sett med mina egna ofelbara ögon.

Precis intill ihåligheten som sägs vara Mother Shiptons födelseplats ligger the Petrifying Well, ett mycket mystiskt fenomen. Det är ett litet droppande vattenfall av bäckar och det förvandlar saker till sten. Yeah, really.
Det är så mycket mineraler i vattnet att prylar som blir hängande i dess flöde sakta förstenas. Det lilla vattenfallet var fullt av nallebjörnar, tekannor, skor, handskar, ett par skridskor, en hatt och en hel hummer. I det intilliggande museet fanns Agatha Christies och John Waynes hattar, någons strumpa, en kunglighets promenadkäpp, modellflygplan, mjukdjur och allsköns krimskrams – alltihop förvandlat till porös sten efter att ha hängt under the Petrifying Well i månader eller år.



Efter att ha hört om Mother Shiptons förutsägelser och dömt ut dem som lurendrejeri ville jag och är fortfarande hugad att göra detsamma med the Petrifying Well. Problemet är att jag sett och rört de förstenade grunkorna, läst om alla berömdheter som nyttjat källan och ärligt talat känns det som ett väldigt långsökt practical joke att hitta på och genomföra under flera hundra år.
Jag kan inte påstå att mina kunskaper i geologi är tillräckliga för att var sig avfärda eller bekräfta möjligheten för mineralrikt vatten att förstena prylar – men det ser ut som att det är sant.
’Otroligt’ är det i vart fall, i ordets rätta bemärkelse.



rubrik ur HARRY POTTER AND THE PHILOSOPHER'S STONE av J.K. ROWLING

söndag 23 maj 2010

blue water's my daughter and I'm gonna skip like a stone

Ibland är de där vädergudarna rätt haj på att behaga. Idag vaknade jag upp till blygrå himmel och blöt mark och kunde alltså börja och fortsätta dagen inomhus utan att skämmas. Sen har regnet vräkt ner och åskan dånat och jag krupit ihop under en filt med tekopp efter tekopp efter kaffekopp, resterna ur gårdagens Aladdinask och filmatiseringen av Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Nu är Hirdwalls skådespeleri utbytt mot Ulf Lundell och B-sidan av hans Vargmåne och jag jamsar omkring i bara ben och sockor, inte ett dugg olycklig utan helt nöjd med att leka Ovädersdag.
Men vem vore jag om jag inte mitt i all trivsel ägnade mig åt att längta bort? Just nu är det Gotland jag drömmer mig till - som alltid när solen kikar fram och gräset börjar dofta. Jag vill till Fridfullheten och Lugnet, det själsliga så väl som fysiska. Att det sen aldrig blir sådär stillsamt som det borde är ett faktum jag lyckas glömma bort varje år, och 2010 är inget undantag. Fotogeniquet är det i vart fall.



rubrik ur SHIVER ME TIMBERS av TOM WAITS

lördag 22 maj 2010

I've spoken to God on the mountain and I've swam in the Irish sea, I ate fire and drank from the Ganges and I'll beg there for mercy for me




Hosta och träningsvärk i magen är ingen bra kombo. Är rastlös och vemodig. Lyssnar på Glitter and Doom och borde hitta på något produktivt men lär göra det motsatta. I övrigt inget.

foto av CAROLINA NYKVIST
rubrik ur LUCINDA av TOM WAITS

fredag 21 maj 2010

moons and Junes and ferris wheels, the dizzy dancing way you feel






Det här är den bästa tiden på hela året. Och jag har den finaste vännen i hela världen. Och jag ville bara passa på att säga det för sånt tål att upprepas.

rubrik ur BOTH SIDES NOW av JONI MITCHELL

tisdag 18 maj 2010

fyrbent kvalitetstid

Ikväll har jag och Hanna varit på clinics i 'Intelligent Hästhållning' och dressyr och suttit tre och en halv timma på hårda ridhusbänkar utan att tappa koncentrationen för en minut ens. Vi fick bland annat se Bo Strange lyfta hovar på bakskygg häst och tömköra nervigt halvblodssto förbi väggen som rasade in och hörnet vid dörren, min elsklingshest göra fina fattningar och vändningar samt vår ridlärare I-M rida dressyr på sin dödssnygge Dortmund och få hela åskådarläktaren att ljudligt dra efter andan. Vi skulle också sett halvtravaren Pommac galoppera i fin form om det inte vore för att Dortmund liksom snodde hela uppmärksamheten. Däremellan hann vi äta matsäck vid paddocken och ha himla trevligt. Så väl spenderad tid!

and she shows you where to look among the garbage and the flowers









rubrik ur SUSANNE av LEONARD COHEN

söndag 16 maj 2010

all makt åt Tengil

Hajken gick finfint och vädret kunde inte varit bättre. Alla ungarna var gulliga om än omotiverade att göra annat än att lapa sol, ta första iskalla doppet, snacka (skrika) sig igenom nätterna och ha vattenkrig. Å andra sidan var vi ledare inte intresserade av så mycket annat heller så det blev en ganska bra deal, om man bortser från att jag var tvungen att hänga tält och vindskydd på tork, diska, räkna, inventera och sortera i tre timmar idag. Sånt slipper scouterna minsann, jag kan inte för mitt liv förstå varför.
Farina skötte sig alldeles exemplarisk trots att det var mycket folk och dofter och stressande med ungar som skrek och sprang runt och petade på henne. Hon har sovit sen vi kom hem igårkväll ungefär. Och ja, jag lyckades lura på henne änglavingar och hade själv fotsida lila mantel, riddarhjälm och en käppälg (käpphäst fast med älghuvud) när jag galopperade rätt in i morgonsamlingen och krävde att hälften av alla arbetsföra män och kvinnor skulle ansluta sig till mina knektar i Törnrosdalen. Jag var ganska mäktig, fast de oförskämda barnen skrattade åt oss.



rubrik ur BRÖDERNA LEJONHJÄRTA av ASTRID LINDGREN

how can I keep from singing? II

Ni fick inte nog sist va? Bra, för det gjorde inte jag heller och idag kom de fyra små tussarna till ungar nerrasande från sin tall, trippade längsmed staketet, kom så nära att telet inte fick in skärpan, pussade mig blygt på träskorna och skuttade sen i samlad tropp iväg till grannen för att leta mat.
Jag tror jag dör.









rubrik ur HOW CAN I KEEP FROM SINGING? av ENYA

fredag 14 maj 2010

you can never hold back spring

"You can never hold back spring" morrade Tom Waits på Bawlerssidan av Orphans och trots allt annat förnuftigt han sagt, vrålat och skrålat fram tycker jag det är bland det sannaste.

För nu har det äntligen blivit vår på riktigt, sådär oåterkalleligt och fullständigt. Visst är det kallt ibland och säkert finns det fortfarande risk för snö, men björken har fått musöron, magnolian blommar, Kungsträdgården är alldeles rosa, vitsippan står i backarna och hela världen har börjat Dofta igen.
Jag är nyss hemkommen från årets första uteritt, under vilken hästar och ryttare delade varandras euforiska frihets- och vårkänslor. Jag red Douglas, en gammal, stor, trög, framtung, stark, seg och ganska trist häst av elefantstorlek som jag i början av passet hade för avsikt att "få fart på". Det gick väl sådär i skritten och traven, men när vi tog sats i andra galoppen fick den gamla, stora, tröga, framtunga, starka, sega och ganska trista elefanthästen tillbaka glimten i ögat, tog full fart och sparkade bakut tre gånger som en annan halvtam unghingst. Om Helges alter ego är Svarta Hingsten måste Douglas vara Eldfuxen - tänk vad gubbarna kan!


Såhär soligt och fint var det när mina scoutbarn spelade Jeriko i förra veckan. Imorgon bitti åker jag och byrackan ut och möter dem på årets första hajk. Temat är Bröderna Lejonhjärta och vi ska personifiera Tengil och Katla, så jag har packat en lila mantel och lösmustascher. Ska se om jycken går med på att bära änglavingar också. Taggad!



rubrik ur YOU CAN NEVER HOLD BACK SPRING av TOM WAITS

onsdag 12 maj 2010

how can I keep from singing?


Drack morgonkaffet i solen på trädäcket och fick sällskap av vår lilla ekorrtjej.








Hon bor i tallen ovanför uteplatsen, och när hon inte dricker ur fontänen eller hänger uppochner i baktassarna och käkar av fågelmaten ligger hon i en trasig fågelholk och lapar sol.


Och som om hennes närvaro inte räckte för att få mig alldeles euforiskt aww-ig visade det sig att hon har fått fyra små ekorrungar i släptåg. De for runt trädstammarna och jagade varandra mellan grenarna och var extremt svåra att fånga på bild, så det blir bara en för den här gången - men det kanske är lika bra om man ska försöka undvika att få döds-söthets-stroke. Nix, försent.

rubrik ur HOW CAN I KEEP FROM SINGING? av ENYA

måndag 10 maj 2010

iron in the water shall float, as easily as a wooden boat


Så var det plötsligt tisdag den sjätte april och vår sista heldag i England. Vi 'stayed local' och brummade iväg till närliggande Knaresborough som visade sig vara den mysigaste av alla mysiga småstäder. Bron på bilden används fortfarande till järnvägstrafik och medan vi beundrade utsikten såg vi ett tåg passera. Där kunde jag stannat kvar!




Tre snarlika bilder på samma förbannade bro i samma förbannade vinkel. Men jag gillar alla tre och hade inte hjärta att sortera bort någon av dem.




Utsikt från Knaresborough Castle (som bara var en ruin, och inte ens en utmärkande fager sådan, men som vi i varje fall knallade upp till - just för utsiktens skull).








Enligt en gammal skröna levde i Knaresborough på 14-1500-talet en förbannat ful gumma som föddes i en grotta, kallades Mother Shipton och gick runt och satte griller i huvudet på folk genom att på rim profetera om en massa otäckheter som skulle drabba mänskligheten. Bland annat 'sa' hon att när bron ni sett på bild ovan rasar kommer världen att gå under med den. Därför har krogen vid flodbanken fått namnet The World's End.

Mother Shipton ska också ha sagt att järn en dag skulle flyta, att vagnar skulle köras utan hästar, att tankar skulle flyga över jorden på nolltid och att människan skulle färdas genom luften - spådomar som kan tyckas kusligt representativa av det moderna samhället. I vilket fall har det visat sig att gumman Shipton inte sa hälften av allt som påstods utan att det är myter spunna omkring henne. Ful lär hon i alla fall ha varit på riktigt.






Och det var lilla söta Knaresborough! Vi gjorde ett besök till innan vi lämnade staden som, en ganska vedervärdig lunch till trots, fick ett mycket bra helhetspoäng. Men mer om det - och om Mother Shiptons spökligheter - senare. (Cliffhanger - I like!)

rubrik av MOTHER SHIPTON

söndag 9 maj 2010

korrespondens & ankdammar


Om kvällarna i Yorkshire åt vi hos C&C och stannade kvar där tills ögonen gick i kors av trötthet, rödvin och Pimms. Hemma hann vi inte med mycket mer än att sova och äta frukost, samt att skriva ett eller annat vykort med ytte-pyttesmå bokstäver för att få rum med allt som måste sägas i sådana.




Jag upptäckte att pojkavdelningarna i brittiska klädaffärer rymmer bästa shoppingen.


Måndagen den femte april tog vi emellertid ledigt - eller, mamma och jag gjorde det. Killarna for iväg med pappa och Mr C på riddarmuseum och lämnade oss damer i lugnan ro. Vi knallade in till Harrogate och såg vad som fanns att göra där (inte mycket), shoppade lite (jag hittade en röd jacka med vita prickar, fantastiskt cirkus-tivoli-söt men kräver väldans bra humör för att kunna bäras, kommer på bild någon gång i framtiden när jag är på sådant).
Det hade som sagt regnat medan vi var på Castle Howard och fortsatte så under natten. På vägen till Harrogate hittade vi en översvämmad gräsmatta där någon underbar människa placerat ut tre små plastankor. När vi gick hem igen var de borta.


Tillbaka i stugan avnjöt vi kaffe och scones framför en mysig film. Ganska precis vad man behövde efter alla äventyr. Gott var det också och bittert ångrade vi att vi inte köpt med oss mer än en och en halv scone var...

lördag 8 maj 2010

datorn som kallades Det

Min förra dator pensionerades i början av året och gav plats för denna nya medlare av modern teknik. Vi hade lite svårt att komma överens till en början och ett tag var jag nästan villig att sända saken till soptippen och betala tredubbla summan för ytterligare en. Följden blev den att datorn inte fick något namn, eftersom jag inte tyckte om den och knappast kunde namnge den efter en fiende (tanken var ju ändå att vi skulle spendera ett par år ihop). Han skulle ha hetat Jake, efter vem har jag ingen aning om (hum...), men han gjorde sig aldrig förtjänt av namnet och har alltså varit Datorn Som Kallades Det i fyra månader nu.
Idag ser vår relation emellertid helt annorlunda ut - datorn har lärt sig vem som bestämmer i hushållet och gör för det mesta som han ska. Efter att ha lärt känna varann trivs vi riktigt bra ihop och han kommer ständigt med nya överraskningar (vilken karl gör egentligen det?).

Eftersom jag inte har någon TV på rummet, inte laddar ner och den förra datorn var för gammal för att spela dvd:er utan att hacka, ryka och börja skaka okontrollerat har jag aldrig upplevt känslan av att ligga i min egen säng och se på film. Det var först igår som det slog mig att detta faktiskt är möjligt nu och följaktligen skyndade jag mig i säng för att somna till Iron Man (ja jag vet att jag är enformig). Det var i samma ögonblick som Robert Downey Jr.s välskapta uppenbarelse framträdde på skärmen som jag insåg vad Datorn Som Kallades Det skulle heta. Det var ganska självklart:

Vem är förbannat egocentrisk, oförskämd, narcissistisk, omoralisk och högfärdig men alldeles oemotståndligt underbar? Min dator, och... Tony Stark!

Nu sitter jag alltså och knappar på ’Tony’. Mycket nöjd med mig själv, och för tillfället med honom. Det känns särskilt bra eftersom kameran heter Tobey, vilket inte direkt är ett namn som skär sig mot det nya.
Frågan är bara vem som ska heta Jake och när han planerar att göra entré i min värld. Fråga nummer två är om han måste vara en apparat eller om man kan få lite mer medvind på den punkten.


Bild från inatt, när jag såg på film på Datorn Som Kallades Tony för första gången.

rubrikinspiration ur A CHILD CALLED IT av DAVE PELZER
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...