söndag 31 oktober 2010

min bästa vän


Världens mest osjälvständiga hund. Livrädd för personbilar, bussar, avloppsbrunnar, smällande grindar, främlingar och påträngande bekanta. Höll på att få en hjärtattack och dö varje gång en spöklikt utklädd unge ringde på dörren under Halloweenhelgen.

Ensammast i världen när jag går till jobbet om morgnarna, lyckligast i ett expanderande universum när jag kommer hem. Sätter jag mig på golvet bredvid henne kravlar hon runt så hon kan lägga tassen och huvudet i mitt knä. Går jag in i duschen utan att hon ser vart jag tar vägen letar hon igenom hela huset tills hon hittar en stängd badrumsdörr att gny mot. Hon har själv lärt sig öppna min sovrumsdörr eftersom jag inte kan sova med hennes snarkningar och hon inte kan sova utan mina. Vi har varit bästa vänner sen hon först följde med mig till Gotland sommaren 2005.

Åtta år och det värsta fall av artros veterinären sett. Går på starka smärtstillande och får inte promenera längre än tre kilometer i sträck. Följer mig ändå upp och nerför trappor som en svans. Imorgon åker hon hem igen och jag har svårt att skaka av mig känslan av att det är sista gången jag passar henne.

lördag 30 oktober 2010

höstlov vad är det

Medan festfolket drar på sig partystassen för att fira långledigt stryker jag arbetskläderna, tar bort nagellacket och förbereder mig för sex dagars arbetsvecka. Vi ses på andra sidan matoset!

fredag 29 oktober 2010

Dumbledorejuntan

Idag gjorde jag en beställning på en uppsättning såna där små saker som gör en innerligt glad (och som lyckas förena min barnsliga sida med den inre pensionären på ett förträffligt sätt).

"I do love knitting patterns", säger Albus Dumbledore till Horace Slughorn i början av Harry Potter and the Half-Blood Prince. Citatet kom till mig som en blixt från klar himmel en kväll för flera månader sen, när jag satt och höll på med någonting helt annat. Carolina och jag hade en längre tid varit pysselsugna utan att komma på vad vi skulle hitta på och precis bestämt att lära oss virka mormorsrutor. Att den färdiga filten skulle göras i ärkeidolen Dumbledores ära var liksom redan en självklarhet. När jag så plötsligt, out of the blue, kom på att han i sjätte boken säger till sin kollega och vän att han älskar stickmönster blev jag eld och lågor. Det var ett Tecken - jag skulle starta en syjunta i Dumbledores ära.

Än så länge är det bara jag och Carolina som är medlemmar, och hur aktiv C egentligen är kan man som juntaledare ibland ifrågasätta (Dumbledore hade ruskat misstroget på nattmössan om han visste). Själv har jag i alla fall pausat projekt 1 (virkningen) och tagit upp stickandet, något som egentligen är mer i enighet med hans knitting-patterns-kärleks-anda. Efter att ha avverkat projekt 2 och påbörjat projekt 3 bestämde jag mig för att också göra verklighet av en tanke som legat och grott nästan ända sen jag beslöt att starta själva juntan - jag skulle beställa hem namnband. Egentligen ville jag ha dem såhär:

I DO LOVE KNITTING PATTERNS
ALBUS PERCIVAL WULFRIC BRIAN DUMBLEDORE TOLKAD AV ALICIA SIVERT

Men av någon anledning blev teckenantalet tyglapparna övermäktigt. Istället blev det:



Förträffligt nog var det exakt lika många tecken i de bägge raderna, vilket var ett uns bättre än man vågat drömma om. Jag menar, hur snyggt blir det inte? Jag hittade en hemsida som tog emot beställningar och levererade hem på en till två veckor - hundra lappar för tvåhundra spänn. Så snart jag klickat på skicka insåg jag att 'av' var det enda svenska ordet på hela lappen. Hade det inte varit bättre med 'by'? Jag grämde mig ett tag, men beslöt till sist att det banne mig var lika bra som det var, och att svenska på sätt och vis är exotiskt. Jag kan riktigt se framför mig hur mina textilkreationer slagit igenom storartat i utlandet och hur britterna sitter i sina länstolar och tvinnar mustascherna medan de synar en halsduk uppifrån och ner. "I do know this Dumbledore-man, but what about the word 'av'? What can it possibly mean? Is it some kind of magic spell or is the artist just mocking me? Oh, how mysterious the Swedes are. Mysterious, and exotic indeed."
Så nu väntar jag andaktigt på lapparnas ankomst.

Framtiden då? Jag känner att det är hög tid att lära sig sticka sockor. Om jag inte missminner mig är det ju ett par sockor från en kärleksfull familj som Dumbledore önskar sig mest av allt i hela världen i Harry Potter and the Philosopher's Stone. Vidare tycker jag det är dags att expandera medlemsantalet i syjuntan. Who's with me? Såg den här fantastiska artikeln och kände att åh vad jag vill vara med. Så, stammiscafé och regelbundna möten, nästa!

Och så skulle man kunna göra något av "This Book is the Property of The Half-Blood Prince"...

torsdag 28 oktober 2010

tutti frutti, oh Rudy


Och som om fyra meter inte vore nog har jag genast satt igång med ett nytt projekt. Men som ni kanske ser på det crazy färgvalet är inte den här till mig utan ska bli en överraskning.

rubrik ur TUTTI FRUTTI av LITTLE RICHARD

onsdag 27 oktober 2010

purpur

Jag hoppas ni har något lila på er idag. Själv hade jag dåligt av färgen i garderoben men lyckades till sist luska fram en av mammas gamla stickade tröjor och hittade ett lila nagellack långt ner i en låda. Ser ut som Magica de Hex och kombon med mitt ganska nyfärgade, väldigt röda hår är förödande. Men vet ni vad? Det är lite fräsigt.



Varför bär vi lila idag? För att visa solidaritet och stötta ungdomar som är homo-, bi- eller transsexuella (eller av annan, icke namngiven läggning) men inte vågar komma ut därför att deras uppfostran, familj och vänner eller religion förbjuder dem. Genom att öppet ha på oss någonting av färgen lila visar vi att det är accepterat att inte följa den heterosexuella normen, att det inte är någon form av "synd" och att det blir bättre. Mer kan ni läsa här och här.

Eftersom jag är hundmamma just nu har jag inte kunnat besöka staden, och på mina små promenader har jag inte lagt märke till någon annan som klätt sig pro-hbt dagen till ära. Eventet har 100 000 attending på facebook, men ännu fler har tackat nej. Sånt gör mig ledsen.


Nagellacket behåller jag på.

den är klar



Garnåtgång: 8 nystan Freja i färg #05 och #46
Stickor: 4 mm
Sticksätt: mosstickning
Bredd: ca 24 cm, 49 maskorLängd: ca 390 cm (exklusive frans), ca 1100 varv
Arbetstid: 15 dagar

Materialkostnad: 160 sek

tisdag 26 oktober 2010

you will find me if you want me in the garden




rubrik ur THE GARDEN av EINSTÜRZENDE NEUBAUTEN

måndag 25 oktober 2010

we all screama for ice creama

Jag måste erkänna att jag var lite orolig, för Jim Jarmusch och jag har ett ganska stormigt förhållande. Coffee and Cigarettes gillade jag, men Dead Man som jag, Lo och Lucas såg i våras kan ha varit en av de sämsta filmer jag någonsin tvingat mig igenom. Down by Law däremot var hundratusentals gånger bättre än jag vågat hoppas på och åkte direkt in i listan över favoritfilmer. Helt sagolik!

Down by Law (1986)
Till att börja med måste jag nog klargöra att Jarmuschs filmspråk inte är det enklaste att komma överens med. Han filmar svartvitt, i vidvinkel, med stilla kamera (bara en vinkel) och låååånga scener där skumma karaktärer håller skumma konversationer i skumma situationer. Coffee and Cigarettes är ett hopplock av en massa underliga möten över en cigg och en kaffe, filmade utan manus, medan Down by Law speglar tre killar, Jack, Bob och Zack (John Lurie, Roberto Benigni och... Tom Waits!), som hamnar i samma fängelsecell och tillsammans rymmer därifrån. John Lurie är en hallick som åker fast när han letar efter nya rekryter till sitt lilla företag, Tom Waits är en radio-DJ som får betalt för att köra någon annans Jaguar tvärs igenom stan, men som visar sig ha ett lik placerat i bagageutrymmet, Roberto Benigni är en pladdrande och ganska harmlös italienare som kastat ett biljardklot i huvudet på en annan man och på så vis råkat ta död på honom. Ingen av männen trivs vidare bra ihop men Benigni får ta mest stryk och nedlåtande kommentarer. Å andra sidan fäller han filmens bästa citat, ofta upplästa ur hans anteckningsblock där han samlar ord och ordspråk, fantastiskt random som alltid med Jarmusch.

Vi minns med blandade känslor indianen Nobody från Dead Man och hans ”good day for a canoe ride”, ”don’t let the sun burn a hole in your ass, William Blake” och ”I guess Nobody gets you”. Från Down by Law tar jag med mig godbitar som “I ham an innocent man”, “I ham a good egg”, “not enough rooma to swing a cata”, “Is a sad and beautiful worda” och “I screama, you screama, we all screama for ice creama”.



De tre huvudrollsinnehavarna gör alla ett utomordentlig jobb, inte minst Benigni som är upphovsman till alla ovanstående citat utom ”I ham an innocent man”, vilket fälls av Waits för att göra narr av den förre, men särskilt hårt bultar hjärtat såklart för min allra största idol som i den här filmen fick mig ännu lite mer förälskad - om det nu är möjligt.
Waits börjar historien i rutiga byxor, skor med spetsig tå och en hatt nedtryckt över det rufsiga håret. Han är så. fruktansvärt. cool. När han sen i orange OPP-uniform (fast färgen ser man förstås inte i den svartvita filmen) och hårnät breder ut sig i fängelsets våningssäng, jagar genom mangroveträsket eller irrar runt i skogen tappar han aldrig ett uns av sin iskalla attityd. Den enda gång han faktiskt förlorar fattningen och gör en hastig rörelse är i början av filmen när hans flickvän går bärsärk och hivar ut alla hans ägodelar genom ett fönster. Han sitter lugnt på sängen och ser sina LP-skivor försvinna ut i natten, rör sig knappt avvärjande när flickvännen tömmer en låda över hans huvud men flyger upp med en väldig fart när hon får fatt på hans spetsiga svarta skor med ståltå - ”not the shoes, not the shoes”. Dessutom är han så snygg.

Som om Waits närvaro och excellenta skådespeleri inte vore nog står han också för filmmusiken, så Down by Law börjar med ’Jockey Full of Bourbon’ och avslutas i ’Tango Till They’re Sore’, bägge från Rain Dogs (1985).
Filmen inspirerar mig, ökar min kärlek till Mr. Waits, ger mig insikt om varför jag är så betagen i en annan man i min omgivning och får mig att trycka ner farfars gamla hatt över öronen och låtsas att jag är en bråkdel så ball som 'Zack'. Men samtidigt som härligheten får mig att kvida av skratt är den väldigt poetisk, melankolisk och vacker. Klart sevärd, om man gillar det som är helt vrickat och själv har en eller annan skruv lös.



rubrik ur WE ALL SCREAMA av BOB

fredag 22 oktober 2010

white spades hangin' on the telephone wire









rubrik ur HEARTATTACK AND VINE av TOM WAITS

sneak peek

måndag 18 oktober 2010

mums


Det är KUL att betala fakturor på sexhundra riksdaler när man får så fin musik för pengarna!

Skulle gå en Djurgårdspromenad i allt det höstiga med Malin, men vädret var inte riktigt med på noterna så vi slutade med varsin cheescake på mitt favoritcafé i Gamla Stan istället. Lika trevligt var väl det, men så är det ju när man hamnar i gott sällskap.

Vi blev intervjuade av radio också, om vilken som var den bästa partylåten. Jag kände att jag var lite fel målgrupp.

Tom Waits: Orphans
Florence + the Machine: Lungs
Fever Ray: Fever Ray
Tom Waits: Glitter and Doom

söndag 17 oktober 2010

drumming song


Hejsan. All kreativitet de senaste dagarna har gått åt till halsduken. Den har följt med på alltifrån pensionärsfika i Kallhäll och pensionärsfika i Sundbyberg till barnpassning i granngården och planeringsmöte i scoutstugan. Sen har den sett ett par filmer - ikväll Where the Wild Things Are och the Soloist (med R O B E R T D O W N E Y J U N I O R !) - och hållit mig maniskt sysselsatt även när jag borde gjort annat. Men trots att bloggen och mitt sociala liv fått lida har det i varje fall givit resultat för härligheten är numera 141 cm lång - exklusive frans!

Eftersom jag själv inte har mycket att bjuda på ber jag att istället få rekommendera skivan som soundtrackat mitt stickande och som nu är på väg från Ginza med posten. Lungs av fina Florence + the Machine.

rubrik ur DRUMMING SONG av FLORENCE + THE MACHINE

torsdag 14 oktober 2010

bop bop shoo-bop


Stickar och lyssnar på Beatles. Tänker att det är för lite "yeah yeah yeah", "bop bop shoo-bop" och "oooooh" i modern musik. Testar webcameran jag just upptäckt finns inbyggd i datorn. Oooooh!

rubrik ur VADSOMHELST av THE BEATLES

tisdag 12 oktober 2010

ålderdom vs ungdom 2-0

Jag har haft galna pensionärscravings på senaste tiden. Det började med att jag såg nån bild på någonting stickat, fortsatte med att Camilla visade en av sina fina halsdukar och nådde sin kulmen när jag trillade över de här bilderna. Inatt vaknade jag med skakningar och svettningar och insåg att det var dags att duka under för abstinensen.

Så, när jag stjälpt i mig morgonkaffet och snört de foträta kängorna for jag till Sundbyberg och köpte garn. Jag har - faktiskt - inte så enormt stor erfarenhet av garnbutiker, men jag måste ändå rekommendera Mejans Handarbeten på Sturegatan 23 i Sundbyberg bara därför att expediten är den raraste som finns (oförsvarlig användning av ordet ’rar’, check!). Jag behandlas som en fullfjädrad pensionär så fort jag stiger innanför dörren och det är inget snack om att ”såna som du begriper sig inte på den räta maskans ädla konst” eller ”vet du ens hur man virkar en halvstolpe, flicksnärta?”. Istället möts man av en leende, tjänstvillig, garnkunnig kvinna som hjälper en att välja och vraka bland färger, material och tjocklekar och erbjuder sig att beställa in det man tycker butiken saknar. Det är sånt som gör att man överlever bakslag som försenad kollektivtrafik och beskt te!
Från Mejans återvände jag hem med famnen full av garner. Dels ett par extra nystan till min Dumbledorefilt (som går segt och ligger lite på is för ögonblicket) men också en uppsättning röda och gräddvita stickgarn.

Ända sen jag började lyssna på the Beatles i tidernas begynnelse har jag velat ha en lång, rödvitrandig halsduk à la den här bilden från Help (1965). Nu var det äntligen och mycket snart dags att sätta planerna i verket, men inte riktigt än.
Har man gjort A kan man lika väl göra B, och eftersom vi på kvällen skulle ha planeringsmöte med scoutledarna tog jag mig för att baka äpplepaj. Jag är inte ens särskilt förtjust i äpplepaj men eftersom all världens manfolk fått för sig att det är det mest fulländade bakverk som finns och alla Nomadledare utom jag är herrar fick det bli äpplepaj ändå. Dessutom har vi hela gården full av äpplen som måste ätas och som riktig pensis ska man väl vara lite säsongsbetonad i sin bakning. Så, jag snodde ihop en paj på fem äpplen och dubbel sats smuldeg, och medan den gräddades drack jag trekaffe och la upp maskor.

Såhär vid tjugotretiden har jag, mellan barnbarns-(förlåt, jag menar grannbarns-)passning och ledarmöte hunnit sticka 20 x 25 cm mosstickning och kan inte riktigt sluta. Får se om det blir någon sömn alls inatt eller om jag blir sittande i skapartrans tills åderförkalkningen sätter igång. När jag väl somnar kommer jag i varje fall att sova som en stock och drömma om välskapta fingerborgar, kammade mattfransar och gardiner med tofs och volang. Oh ljuvighet!

flertimmarsfika, bländande höstsol & vingliga galopper

Igår träffade jag min fina vän Emilie över en stadspromenad och flertimmarsfika. Vi hann med alla de vanliga stoppen längsmed Drottning- och Västerlånggatan, från Lagerhaus och Liten Amanda till the Old Picture Company.



Nere på Skeppsbron stannade vi i solen för att se ut över Djurgården och knäppa några kort, men jag hann inte mer än börja trixa med slutartiden innan batterierna kapitulerade. Istället roade sig Emilie med att blända mig med sin reflexskärm så att tårarna sprutade och jag såg mer förvriden och obekväm ut än vanligt. Sen fick jag också prova, men det var lite övermäktigt att plåta med okänd kamera i ena handen och för första gången vinkla reflexskärm med andra och samtidigt hålla balansen så man inte föll i plurret och blev överkörd (heter det det på sjön också?) av någon illvillig Djurgårdsfärja.



Fint i alla fall. Och fint hur man kan sitta på samma plats i samma café (Art) med samma fina vän efter så många gånger och prata om samma saker (hästar, Harry Potter, Astrid Lindgren och små kaniner) utan att någonsin tröttna eller sluta längta efter nästa tillfälle.

Sen for jag till stallet och tog betalt för gammal ost. Ärke-Maran hade inte blivit riden sen i torsdags så hon var hyfsat p i g g men det gick finemangmang när det väl blev lite ordning. Jag är förfärligt förtjust i den lilla hästen och den paradisiska tillflyktsort som Ekerö numera utgör.

Ja, jag vill leva, jag vill dö i en vinglig galopp på den dåligt upplysta utebanan.

lördag 9 oktober 2010

get your filthy fingers out of my pie

Det känns som fullmåne, men hon är inte ens halv. Går i cirklar och biter mig själv i bakhasorna.

Och så funderar jag över det lilla moraliska och känslomässiga drama jag lider av. Kommer inte fram till någonting annat än att jag borde hålla tyst och förtränga, men att jag inte kan. Och trots att det är finast med sorgliga slut vill jag inte vara mitt i ett sånt. Förresten är antiklimax helt opoetiskt.

Frustrationen blir inspirationen övermäktig. Annars hade jag skrivit en bok om honom redan.

rubrik ur GIRL WITH ONE EYE av FLORENCE + THE MACHINE

torsdag 7 oktober 2010

såg X-Men igår och är fortfarande förbryllad

Han strider, han blir blöt, han blir blodig, han blir tilltufsad, han kastas genom luften, han slungas igenom en vindruta och glider en halv kilometer över snön, han åker motorcykel i överljudshastighet men han sabbar aldrig frisyren.

Rullar Wolverine upp håret på spolar om kvällarna? Eller fixar han det med locktång så snart han vaknar? Vad använder han egentligen för stylingprodukter som ger sådan stadga?

VAD ÄR HEMLIGHETEN?

onsdag 6 oktober 2010

2-disc special edition


Posten är snäll mot mig just nu, det känns som att fylla år lite varje dag.

tisdag 5 oktober 2010

smågodis

Härom veckan trillade jag in på en hemskt trevlig blogg, som förde mig vidare till en väldigt charmig och personlig webshop. Matilda på Quietland säljer egentillverkade smycken av sekunda material, något som blir både unikt, personligt och miljövänligt - för att inte tala om snyggt.
Jag som är pysslig själv blev förfärligt inspirerad, men kunde heller inte hålla mig från att beställa hem en fullständigt oemotståndlig ring av en sextiotalsknapp med ett gyllene flygplan på röd botten, och ett par örhängen i antiksilver av klassiska ankarknappar. Godis godis godis!


Idag anlände de med posten och man kan ju inte annat än vara nöjd och rekommendera vidare. Jag har inte ens hål i öronen än, men för de här godbitarnas skull ska jag äntligen pallra mig iväg till knipsaren. Ta en titt själv vettja!

Psst! Metalldetaljer som öronkrokar, kedjor och ringar är självklart nickelfria, men med äldre knappar och dylikt som är inköpta second hand kan det vara svårt att veta. Jag la ett lager genomskinligt nagellack på sidan som ligger mot huden, bara för säkerhets skull. Nu ska smyckena slitas hämningslöst!

en bollo, en bollo, en bollo, tre pannkakor (gräddsås!)

Jag har varit lite fåordig på sistone vilket inte är likt mig som för det mesta håller låda vare sig jag borde eller ej. Anledningen är en dödsförkylning som effektivt förgjort, om inte mig (jag är en fighter), så i alla fall varje uns av kreativitet. Den dagliga droppe energi som ransonerats ut har gått till arbetsdagar med dåligt kvävda hostanfall och forsande näsa medan förnuftet dimmats av värktabletter och kinesiska förkylningsteer med pikantsmak av ruttna alger.
Lite miserabelt, och jag har ägnat all ledig tid åt att tycka förfärligt synd om mig själv, som förståeligt är.

Igår vände det emellertid till det bättre och på något oförklarligt vis klarade jag att hålla mig vaken 21 timmar i sträck, varav 19 spenderades hemifrån. Efter arbetet vankades det nämligen personalfest som började med storslagen buffé på Högloftet och fortsatte, efter en promenad och fnittrig spårvagnstur, till en klubb vid Skeppsbrokajen. Riktigt vad som hände där är lite luddigt, men kul var det att sjunga ”en bollo, en bollo, en bollo, tre pannkakor!” och dansa ’Skansendansen’ eller den mer specificerade ’Matlinesdansen’. Lär ha myntats ett eller annat evigt internskämt om bara någon visar sig varit nykter nog att komma ihåg dem. Jag vet ett par som inte var det (hihihi).

Idag sov jag förklarligt nog hyfsat länge och lyckades fördriva hela dagen med total sysslolöshet, tills det var tid att grabba en påse äpplen och fara ut till själsfriden på min lilla favoritgård på Ekerö. Den där själsfriden blev det förresten inte mycket med sen det blåste horisontellt och halv storm på ridbanan, vilket fick min halvhispiga häst att bli helhispig och växla mellan att vägra ta ett steg till att explosionsgaloppera. Det gick ju sådär.


Nu sitter jag och funderar över varför jag har så förpinnat ont i högervristen och om August helt knäckte två av mina fingrar när han slog mig över handen med Jossans kryckor igår. Vidare kan jag stolt konstatera att jag lyckats bryta tunghäftan med en himla massa ord om vad jag gjort och hur jag mår och annat dravel - vilket brukar vara något jag vill undvika - men så håller man ju för det mesta låda vare sig man borde eller ej.

rubrik ur SKANSENSÅNGEN av TERRASSENS KÖK OCH SERVIS

lördag 2 oktober 2010

only the fools know what it means





Temptation, I can't resist.

foto av CAROLINA NYKVIST
rubrik ur NEVER LET GO av TOM WAITS
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...