måndag 29 november 2010

världsherravälde & vinklad reklam

En gång sa min pappa, med hemskt ödesdiger och allvarsam stämma, att allting som skrivs och görs på Facebook arkiveras. Han fortsatte, om möjligt ännu mer dramatisk, med orden "ett av communityns främsta syften är att lagra information om dig för att kunna..."

Jag förväntade mig det värsta.
"... kartlägga befolkningen."
"... göra rättsväsendet oövervinnerligt."
"... ta över världen."

Istället fick jag
"... skicka vinklad reklam".

Jag skrattade så mycket åt antiklimaxen att pappa blev lite sur.

Ärligt talat älskar jag vinklad reklam. Jag tycker det är fantastiskt att min annonslista består av det senaste Harry Potter-legot, Tom Waits-tröjor, turnédatum för Einstürzende Neubauten och billiga London-resor istället för Viagrareklam och tips på bantningskurer. Jag önskar all reklam vore vinklad, då skulle jag fynda, slippa leta och framför allt inte få totalt ointressant information nerkörd genom halsen och vidare ner i andningsorganen precis hela tiden.
Spotify, för att ta ett exempel, borde lägga mer tid på sin reklam, för om de såg över mina senaste lyssningar eller spellistor och stjärnmarkeringar och anpassade reklamen efter dessa skulle jag hitta nya band och bli glad istället för att gå fullständig bärsärk över att de trycker in Värsta Hip Hoparens Senaste Helhippa Platta mitt i mitt introverta Tom Waits-missbruk eller hela Panta-Mera-sången emellan White Room och Louie Louie i min noga avvägda och näst intill fulländade sextiotalsplaylist. Om de däremot smög in Screamin’ Jay Hawkins och annat närrelaterat hade jag sett fram emot avbrotten. Tänk på det Spotify (jag vet att ni läser).


Hur som haver fick jag idag syn på en ny annons i Facebooks högerspalt: "Ladda ner Elvis ringsignaler till din mobil".

Jag är alldeles för oteknisk för att konvertera låtar till ringsignaler och få in dem i mobilen (herre gud, storknar vid blotta tanken), men har i ett antal år drömt om att ha introt till the Kinks ’You Really Got Me’ som samtalsmeddelare. För ett år sen fixade min fina vän Tobbelito så jag nu och för all framtid har de första tre tonerna av the Rolling Stones ’Start Me Up’ som sms-signal och nu hittade jag deras ’She’s a Rainbow’ för 25 ynka och väldigt lyckospridande kronor. Det gjorde inte så mycket att hemsidan inte hade Kinks, för när man ringer mig nu låter det som hundra röda ballonger och vita kaniner och vimplar och fanfarer och färggrann konfetti och grädde och strössel och ett körsbär ovanpå. Jag kommer aldrig mer att svara i telefon - bara dansa.

Tack facebook. Och viva den vinklade reklamen!

as black as a bucket of tar

aliciasivert Alicia Sivertsson tidningsurklipp DN Dagens Nyheter
Idag är en sån dag när jag vill sitta på golvet, citera Tom Waits och riva ut svartvita bilder ur tidningar för att sätta ihop i collage. Det tror jag bestämt att jag ska göra.

rubrik ur LUCINDA av TOM WAITS

torsdag 25 november 2010

as every fairy tale comes real (4)

2010-10-21, KLARA & ROSE, del 4





rubrik ur BOTH SIDES NOW av JONI MITCHELL

onsdag 24 november 2010

nytt i samlingen

Bland det bästa jag vet är att sitta i skräddarställning på golvet med tekoppen bredvid mig och en bra LP snurrandes i vinylspelaren, fullt sysselsatt med något helt onödigt och ovärderligt pyssel.

aliciasivert alicia sivertsson pyssel tändstickask tändsticksaskshunk

Härom källen kom det till två nya tändstickaskar på min blåa matta. Den ena med min favoritbild av Rupert Grint och den andra med Elins älskade Ryan Gosling. På Ruperts baksida har jag citerat Ron, ”Did I tell you I’ve invented a broomstick that’ll reach Jupiter?” (världens bästa raggningsreplik) och på Elins står det ”it wasn’t over, it still isn’t over” - från the Notebook, förstås.

Den som kommer på vilken HP-bok och situation Ron-citatet kommer från vinner... ja, en egen tändsticksaskshunk kanske?

h-h ha den äran

Så hur var det? Hur känns det att vara en smula äldre och inte ett uns klokare? Har jag vuxit något? Och framför allt, vad fick jag i present?

För det första fick jag en himla massa fina gratulationer, hundra notifications på facebook, ett antal sms och samtal och så besök. Evigt tack tack tack tack för alla små och stora tankar!

Födelsedagsfirandet började med att Carolina kom förbi med kardemummabullar och glögg. Efter att vi satt i oss dessa och varsin muminkopp kaffe plingade morföräldrarna på dörren och så vankades det tårta, två bullängder, kakor, tre sorters likör och mera kaffe. När de skulle ge sig av stod större delen av grannfamiljen på trappen - pojkarna jag sitter barnvakt åt och deras mor - och med sig hade de en blombukett som fyraåringen hade valt. Så. Himla. Fint.
Vid sextiden kom farmor och farbröderna för att dricka mer glögg, äta förrätt, varmrätt och ytterligare en tårta, dricka vin och höra mig hosta som en hel pluton med tuberkulos. Vid elva gick jag och la mig med dödshuvudvärk, men ganska nöjd efter en fin dag.


Jag fick pengar så jag förhoppningsvis ska ha lite sparkapital kvar efter att SL-kortet och terminsavgiften för ridningen är betalda och julen passerad, jag fick filmen Chaplin med Robert Downey Jr. i huvudrollen, och inte mindre än fem dubbel- och trippeldvd:er med nästan 40 timmar av Sherlock Holmes och John Watsons (spelade av Jeremy Brett och David Burke/Edward Hardwicke) äventyr. Jag fick en pannlampa så jag slipper bryta benen av mig och dö ensam och olycklig i en snödriva på den icke upplysta vägen till stallet, en tunika och tre nya fina underbara kökshanddukar ur samma serie från Finlayson som dem jag har sen tidigare.

aliciasivert alicia sivertsson handdukar mumin finlayson

Så bortsett från att jag är så trött på min förkylning och rethosta att jag dör lite och bortsett från att jag fick förfärlig huvudvärk framåt åttatiden och bortsett från att vin och likör gjorde att jag inte kunde ta min hostmedicin och bortsett att det antihostpiller jag faktiskt tog fick mig att vrida mig i magplågor halva natten så kändes det väldigt väldigt bra. Nu får jag köpa min egen whisky!

rubrik ur ASKUNGEN av DEN TJOCKA MUSEN

tisdag 23 november 2010

födelsedag

Så slog klockan över tolv och jag fick slut på tonår och ursäkter.

måndag 22 november 2010

akta dig Nisse så jag inte kastar rotfrukter på dig

aliciasivert alicia sivertsson scout hajk

rubrik av FELIX

köttfri måndag

aliciasivert alicia sivertsson soppa
Morotssoppa efter Arlas recept, och nybakat bröd med Philadelphiaost.

fredag 19 november 2010

I live between concrete walls






Mina senaste second hand-ramar, och kanske finaste. Bilderna satt i vid köpet och jag är inte säker på att jag vill byta ut dem.

Porträttet är fotat av A. Blomberg, sent 1800-tal. Bilden är klistrad på en pappskiva och på baksidan står '5 Norra Smedjegatan 5 (Hörnet af Herculesbacke), Stockholm'. Hjorten vet jag ingenting om men han är fin ändå.

rubrik ur CONCRETE WALLS av FEVER RAY

dödsreliker, glögg & arbetarklassen

I två dagar har jag nu försökt komma på tillräckligt många och slagkraftiga synonymer på 'bra' för att beskriva Harry Potter and the Deathly Hallows. Det går dåligt. Den var kolossalt fenomenalärkekalasdunderjättemegabautadödsmonstersuperduperbra och jag ville aldrig att den skulle ta slut.

Jag och Carolina satt på de bästa platserna i hela biografen, det var första föreställningen (förutom några press- och förhandsvisningar) i världen och jag var lite på bristningsgränsen sen några timmar tillbaka. Från att draperierna drogs undan till att lamporna tändes igen var jag helt i trans utan någon som helst uppfattning av tid och rum. Dödsätarna hade kunnat ta över världen och raserat Sergelbiografen, Hötorget och hela innerstan omkring oss utan att jag hade märkt nåt så länge de låtit filmen rulla. Den var bra.

Kanske att the Deathly Hallows som film inte var lika bra som the Half Blood-Prince, men den underbara människa som kom på idén att dela sista boken i två borde få Nobelpriset i Snillrikedom. De fick med allt, och det gick inte för fort, och historien följde boken, och platser och personer såg ut som de beskrivs och som jag föreställer mig dem. Jag är så himla nöjd!
Kanske att adrenalinet som pumpade non-stop i två och en halv timme fick mig att inte uppfatta riktigt allting, för såhär efteråt minns jag nästan ingenting och är lika laddad att se om den som jag var inför premiären. Å andra sidan kan det ha varit Ronald Bilius Weasleys övermåttliga charm som fick mig att tappa fokus på handlingen och torrbollen Harry. Ron var lika charmig som alltid, men nu i sliten version med mustaschstubb och skitigt hår. Jag är så nykär så jag står inte riktigt ut. ÅH RUPERT!

Men den fina dagen var inte slut där. På darriga ben stapplade Carolina och jag till Berghs School of Communication där hon skulle förbereda sin projektredovisning medan jag fick dagens andra hostanfall (det första hade jag mitt i familjen Malfoys residens). Vi åt, pratade om Harry Potter, drack kaffe och sen tog jag spårvagnen till jobbet för att dricka glögg och Irish coffee med kollegorna i restaurangen efter stängning.

Som om inte det vore nog virade jag vid 18-tiden in mig i min rödvitrandiga halsduk och for till Brunnsgatan 4 och Allan Edwalls gamla teater för att se 'Det Sitter Någon på Vingen', en föreställning med Allans sånger och Kristina Lugns dikter, dramatiserad av Andreas Liljeholm och framförd av honom, Tobias Ekstrand och Fredrik Söderberg.
Brunnsgatan var tapetserad med svartvita bilder av Allan, Socialdemokratiska valaffischer och arbetarklassens slagord, man lämnade en tia i kollektburken och fick fritt ta kaffe och kaka, jackorna hängde obevakade på galgar vid entrén. Lika konstnärligt fri och fin var föreställningen. Kristina Lugn har jag aldrig riktigt läst men de texter som användes gillade jag, fast finast var det förstås att höra Allans små mästerverk framföras live. Vilken klok man han var!
Vissa sånger fick jag upp ögonen för lite mer, som Göken, medan andra inte riktigt kom till sin rätt i någon annans än skaldens egen mun. Den Lilla Bäcken, som kanske är min absoluta favorit, fick jag lyssna på med ögonen stängda eftersom den framfördes av en halvpösig man i bara kalsonger och hatt som sjöng den sittandes i ett omkullvält kylskåp. Ja ni förstår.

För att sammanfatta onsdagen? Kolossalt fenomenalärkekalasdunderjättemegabautadödsmonstersuperduperbra.

onsdag 17 november 2010

nu åker jag


HARRY POTTER AND THE DEATHLY HALLOWS (2010) TRAILER

måndag 15 november 2010

I said "never" but I'm doing it again

- Hur mår du?
- Tack bara bra!

... har jag kunnat svara på sistone. Jag har hållit mig frisk i flera veckor och för första gången i mitt liv lyckats undvika höstdepressionen som i normala fall infinner sig ganska precis efter sommarsolståndet, så fort själen vet att "nu går det utför", och som vid det här laget brukar vara rätt påtaglig.
Jag tror det är till stor del arbetslivets förtjänst. Jag vill inte säga att jag nu är utan krav, för som scoutledare och avdelningskassör, barnvakt, god arbetskamrat, lägerchef och millimeterprecis perfektionist är man hyfsat styrd av sådana, men jag har levat på ett helt annat sätt de senaste fem månaderna än under de tretton och ett halvt år jag spenderade i skolbänken. Det är Så Omåttligt Obeskrivligt Skönt att komma hem från jobbet och vara ledig.

När man pluggar finns det alltid något man kan göra bättre, och kan jag det vill (läs: måste) jag det. Som restaurangarbetare skulle jag kanske kunna sitta hemma och nöta in menyer och innehållsförtäckningar, öva på snygg matuppläggning i ultrarapid och styrketräna för att kunna bära så många ölbackar på en gång som möjligt, men av någon anledning känns det inte helt livsnödvändigt.
Jag jobbar och presterar som bäst när jag inte kan få plus i kanten och guldstjärna bredvid namnet. Trots att jag inte tjänar mer pengar eller bättre betyg på att vara effektiv och noggrann på jobbet så är jag det, jag kämpar mer och med bättre inställning än någonsin när jag faktiskt kunnat få ett MVG + istället för ett blankt MVG (hur störd är man inte?).
Och självklart lönar det sig, om inte i extra pengar och handgripliga meriter så i själaro och kamratskap. Ren, otvingad beröm från medarbetare och överordnade, uttalad eller i form av större ansvarsområden och fler tider, har väl alltid överträffat tre kombinerade bokstäver på betygspappret. Och det känns så mycket bättre och mer givande än att veta att ”den där uppsatsen fick full poäng, nu kan jag glömma allt vad som stod i den” (ja ni läste rätt, det känns mer givande att höra att man lägger upp de snyggaste pannkakorna på hela Skansen än att skriva alla rätt på ett prov i Kultur- & Idéhistoria).

Förutom det psykiska lugnet har jag mer fysisk tid till hobbies och intressen. Jag är i snitt ledig två eller tre dagar i veckan plus de delar av dygnet jag inte jobbar, så jag kan träffa vänner, åka till stallet, se på film med mamma, fotografera, måla, skriva, planera scoutaktiviteter, läsa böcker och virka grytlappar bäst jag vill.
Dessutom mår hjärtat bättre. Men mer tänker jag inte säga, så mycket som jag ältat, grubblat och förbannat det ämnet. Nog är nog! Åtminstone för ögonblicket.



Såhär var det åtminstone i förrgår. Kanske till och med igår morse. Nu är läget helt förändrat och jag känner hur jag vandrar mot öde och elände och avgrundens oundvikliga kant. Även jag har nämligen, sent omsider, drabbats av supermegabautajättedödsförkylningen, så istället för att rida runt på Ärke-Maran i ösregnet eller fira Jossans födelsedag på Harry B James sitter jag nu under två fleecefiltar och hivar mormors kinesiska alg- och sjögräste ihop med lika delar värktabletter och självömkan. Som om inte det vore nog insåg jag häromdagen att min lilla förälskelse inte är särskilt liten längre, och det kan ju aldrig båda gott. Så näsdukar känns som en god investering, om inte av den ena så av den andra orsaken. Bevare mig vad en ung flicka måste lida, jag som bara vill pytsa köttbullar och räkna växelpengar i godan ro!

rubrik ur WALK AWAY av TOM WAITS

lördag 13 november 2010

gotta get behind the mule

Här sitter jag på kvällskanten, lyssnar på Tom Waits grövsta och slits mellan min egen noga utstuderade moral och det växande behovet av att göra helt fel.

Melankoli och svårmod. Det är dumt och fascinerande med människor som får en att rasera sina egna murar.

rubrik ur GET BEHIND THE MULE av TOM WAITS

fredag 12 november 2010

ba ba barba


Och för att återgå till min senaste besatthet. Här är min första rundvirkning, en liten Barbapapa (egen tolkning av det här mönstret) som damp ner i Lovisas brevlåda någon gång i eftermiddags.

torsdag 11 november 2010

alldeles onödigt

Vid lunchtid igår hade jag tappat det mesta av min exaltation för snön, runt femtiden tyckte jag lika odrägligt illa om den som alla andra och prick halv sju var jag beredd att gå i ide för resten av vintern. Lite berodde det på att igår var en dag då allting var lite jobbigt och alla småsaker gick fel (1 halka sig ner till stationen i snöglopp, slask och modd bara för att upptäcka att SL-kortet ligger i andra jackan, 2 klistra på frimärken för 36 riksdaler och sen ändå behöva promenera (genom snöglopp, slask och modd) till postombudet för att avlämna brevet som är för tjockt att lägga på lådan, 3 grannbarn som sätter sig på totaltvären redan innan man hunnit till överdragsbyxorna och sen fortsätter ägna sig åt enbart gnäll, skrik, tjiv och slagsmål resen av eftermiddagen (tur att lekrummet är praktiskt taget madrasserat), 4 köra fullastad tvillingvagn genom oplogade gator (snöglopp, slask och modd!)). Gav upp hoppet om livet, vintern och mänskligheten en stund, men idag verkar lyckan ha vänt till det bättre igen.
På Erikshjälpen kom jag över ett par schyssta bruna läderpjuck för 49 riksdaler. I dessa, som har ordentligt sula till skillnad från alla mina andra skopar, kunde jag sen hyfsat obehindrat skjuta vagnen genom nu någorlunda plogade och sandade gator för att hämta relativt samarbetsvilliga och gulliga grannbarn. Fick till och med ett helt spontant, oprovocerat, ”jag gillar dig Alis” från treåringen. Köpte också mina första virkmönster via Etsy så nu kan det hysteriska skapandet fortsätta!

Och om det är någon som känner den dödsmegabautasupersnygga småbarnspappan som ser ut som Jeffrey Dean Morgan eller vet ifall han är frånskild, alternativt intresserad av en affär så kan ni väl ge honom mitt nummer? Tycker jag gjort mig förtjänt av honom. Tack på förhand!

indeed I do

onsdag 10 november 2010

tisdag 9 november 2010

myssjuk

Jag är så beundransvärt bra på att vara ledig!
Åtta höstlovsmorgnar har jag pallrat mig upp och iväg till jobbet, badande i strålande sol och full av liv. Så är man ledig, och trött, och myssjuk, och vad händer? Man vaknar till stormvarning och ett tätt regn som under förmiddagen övergår i horisontellt snöoväder med ruskiga vindar. Ljuvligt!



Bortsett från en högst ofrivillig promenad till postlådan och tillbaka har jag inga ärenden att gå utan spenderar dagen med kaffe, olästa bloggar, tända ljus (hösten innebär daglig användning av mina tändsticksaskar!) och Dumbledoreprojekten. Under gårdagen påbörjade jag och har nu nästan avslutat ett nytt sådant - en virkning därtill - men den kan jag inte visa eller berätta mer om än eftersom den är en present som småningom ska flytta ner till Lovisa i Skåne.

Nu lyssnar jag på Kärlek är för dom och ser mörkret sänka sig utan att vinden mojnar.

as every fairy tale comes real (3)

2010-10-21, KLARA & ROSE, del 3





















Favorit?

rubrik ur BOTH SIDES NOW av JONI MITCHELL

måndag 8 november 2010

as every fairy tale comes real (2)

2010-10-21, KLARA & ROSE, del 2



















rubrik ur BOTH SIDES NOW av JONI MITCHELL

torsdag 4 november 2010

OMG

Den här dagen började med de bästa av förutsättningar. Vaknade vid nio och var ledig, solen strålade in genom gliporna i gardinen och från undervåningen steg en doft av nybakta scones.
När jag med otvättat hår och i Spider-Man-tröja drumlade nerför trappan stod mamma i köket och bakade bullar. På skärbrädan stod en nygräddad chokladkaka på avsvalning och i en liten korg med rutig duk i botten låg två runda scones till mig.
Framför gamla Muminavsnitt satte jag så i mig en kopp kaffe och de bägge brittbullarna med jordgubbssylt och philadelphiaost i godan ro när mobilen plötsligt avgav sms-signal och jag, med tankarna på annat håll och sylten droppande från hakan, öppnade inkorgen.

"Hej! Nu är biljetterna släppta till Harry Potter och Dödsrelikerna del 1. Reservera din biljett på blablabla.se. /SF Bio"

Jag hoppade över fåtöljens armstöd och sprang som en antilop på prestationshöjande in i arbetsrummet, bokstavligen slet mamma från datorstolen och klickade så hetsigt på skärmen att sidan höll på att låsa sig.

Så började mardrömmen. Jag vet inte hur länge och i hur många webbläsare jag försökt boka biljetter, men på länken jag fick från SF fick jag aldrig någon bekräftelse efter 'slutför' och för att boka som vanligt behövde man ha klubbkort. Jag hade inget klubbkort. Samtidigt åkte mamma hemifrån och jag skulle passa bullarna i ugnen, vilket kanske inte var världens bästa kombo med hetsig biljettjakt. Det kändes ungefär som när Stones släppte biljetterna till sin Ullevispelning, alltså subtraktionen dödspepp + dödsångest med något större proportion av det sistnämnda. Lite slitsamt för själ, hjärta och psyke.

Efter att ha gnagt ner fingernaglarna till roten och påbörjat tånaglarna, samt efter ett antal hetsiga telefonsamtal löste sig emellertid alltihop genom att mamma köpte biljetterna direkt på närmaste biograf. Inte för att jag kunde slappna av förrän jag hade dem i handen. Och inte för att jag kan slappna av nu. Jag menar, om tolv dagar ska jag ju gå på premiären av Harry Potter and the Deathly Hallows!!!


Det blev en ganska bra dag ändå.

as every fairy tale comes real (1)

2010-10-21, KLARA & ROSE, del I







rubrik ur BOTH SIDES NOW av JONI MITCHELL
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...