onsdag 31 augusti 2016

på vandring i Vemdalsskalet: alla renarna på Ripfjället

Nu kör vi ett vandringsinlägg va! Här kommer ett äventyr från den 30:e juli.


Vi inledde vår fjällvandring i Vemdalsskalet med att klättra uppför Skalsvallen mot Jaktstugan.


Det vill säga jag, mina ledarkollegor och sex stycken scouter på avslutningsresa (de är stora nog att klara sig utan oss nu)!


Vägen uppför Skalsvallen går på smala stigar, över spångar, kalfjäll och genom snårig björkskog - en får lite av alla underlag helt enkelt!






När vi kom upp på kalfjället bläddrade jag fram ljungpiparen i fågelboken och sa till Anna att hålla utkik.


Och precis som jag sa det så fick jag syn på den! Där, mellan busken och det döda trädet. Den är brunsvart på magen och kamouflerad på ryggen, med ett vitt band emellan. Som om den hade en leopardmönstrad morgonrock på sig, ser ni? Ljungpiparen gjorde skäl för sitt namn och gav ifrån sig en rad små pip i bekräftelse.


Uppe på Skalsvallen, med utsikt över Hovdeberget där alla skidliftar står som spökkaruseller i branterna, ligger Jaktstugan. Förra året fick vi vända här då vi inte hade tagit med oss lunch upp, men nu skulle vi ta revansch och fortsätta ner i Ripfjällsområdet bakom vallen. Där hade jag aldrig gått förr.


Vi följde skoterspåren längsmed en stenig stig mellan topparna.


Och plötsligt stod de bara där, bakom några buskar, och betade!


En renflock på kanske fyrtio djur. Några med stora kronor...


... och andra som knappt fällt babyullen än!


De sprang runt oss ett helt varv, både försiktiga och lekfulla på samma gång.




Och mitt hjärta brast på flera ställen för den överväldigande skönheten av dessa djur.


Titta bara!






Två av kalvarna var vita som enhörningar!


Efter ett varv runt oss gav de sig av neråt dalen, men inte utan att vända sig om och ta farväl.


Och vi följde efter dem i lite långsammare tempo (om än hoppandes jämfota av förtjusning).




Stigen ledde ner från kalfjället, genom en snårig skog av låga fjällbjörkar och ut mot myren.




Vi stannade i snåren vid en bäck och började värma pastavatten.


Eller - de andra gjorde det - jag klafsade runt i sankmarken och jagade hjortron!




Det var en så fin liten sänka, full med svamp och bär och ängsull som vippade i vinden.


När vi ätit färdigt fortsatte vi ner till botten av dalen. "Blöt stig" stod det på en varnande skylt, och när vemdalsborna skyltar om sånt menar de inte "fuktig", då menar de just "blöt". Vi sjönk djupt ner i myrmarken, kängorna fastnade med sugande ljud och vi fick hoppa från grästuva till grästuva för att inte sjunka igenom och bli fast där under mossan. Överallt låg det förruttnande döingar och sträckte sina klolika fingrar efter våra vrister, nej förresten, det var ju i Sagan om Ringen! Men typ så.






Ute på myren stod träden så tätt som om de höll om och skyddade varann från blåsten.


Vi skuttade över bäckar och åar, sjönk djupt i lervällingen och det tjippade om fötterna för varje steg.




Plötsligt kom vi förbi ett hus, mitt i ingenstanset. Säkert är det lätt som en plätt att ta sig hit med snöskoter om vintrarna, men nu kändes det väldigt isolerat (och lite lockande, mvh enstöringen).


Vi slog oss ner i mossan för en kaffepaus och bara lyssnade på tystnaden. Det surrade inifrån öronen men från dalen kom inget annat ljud än det från våra egna andetag.


Så fortsatt vi, och mötte en ny flock renar som inte alls ville hänga.




Vi kom fram till en å och jag fick syn på en fågel!


Det var först svårt att avgöra om det var en forsärla eller gulärla som skuttade runt bland stenarna och vippade på stjärten, men de bruna benen tydde på forsärla (andra ärlor har svarta ben). Det är en ovanlig fågel, även i fjälltrakterna, och jag fick ett finfint kryss!


Och så vindlade vår väg vidare.

måndag 29 augusti 2016

Wildas rosor


När jag säger att ni är min största källa till inspiration så smörar jag inte. Är det inte i motiv så är det något ni säger, påpekar, berättar, visar eller förmedlar som väcker former och färger inom mig. Men ibland är det också så enkelt som att jag förälskar mig i en bild ni tagit, och vill göra min egen version av den. Det hände i lördags, när jag såg Wildas blombukett.


Romersk malört och rosor i en hög smal vas. Så skirt och bräckligt, och på samma gång modigt och ståtligt. Som Wilda själv. Jag gjorde min egen version av hennes rosor, i akvarell.




Det är varken det vackraste eller noggrannaste jag gjort, men penslarna har arbetat mot mig ett tag och detta var första gången på några veckor som jag kände att måleriet funkat någotsånär. Sen använde jag mina billiga(re), tunna akvarellpapper och det är en så himla dålig förutsättning eftersom de är ömtåliga och torkar för fort. På den översta högra rosen syns det tydligt hur pappret inte klarar av att bli uppblött och bearbetat flera gånger, vilket ett tjockare ark gör, det blir smuligt och blaffigt och går inte att jobba över. Men egentligen tycker jag det är de tre mittersta rosorna i den här bilden som är intressanta, så ni får titta på dem!

söndag 28 augusti 2016

den kreativa veckan 34/2016: världens största sybåge och vad som ryms i den


Den här veckan har jag och Andreas rensat i våra garderober. Andreas hittade en skjorta han köpte i Berlin och som vi båda älskar, men som blivit alldeles för stor. Istället för att lämna bort den sydde jag om den till en kudde! Lite knöligt blev exemplaret kanske, men det känns som en rolig idé jag ska prova igen!


Jag har köpt mitt livs största sybåge! 30 cm i diameter!


Målat den svart och börjat montera ett broderi i den. Egentligen skulle jag haft en rund ram med passepartout, men efter att ha letat överallt, alltså överallt, fick jag till sist konstatera att det var något man slutade tillverka på 1800-talet. Istället blir broderiet alltså monterat i en stor svart sybåge, vilket jag tycker blir hemskt fint också! Ser ni vilket motiv det är? Det har figurerat i den här inläggsserien förut. Snart får ni se det färdiga verket!


Jag har gjort det garanterat tråkigaste sömnadsprojektet i mitt liv: sytt en ny bordsfilt till farmors runda matsalsbord. När vi flyttade in tvättade jag överdraget eftersom det var uppenbart att ingen någonsin gjort det, och då krympte det till ungefär halva storleken vilket förklarade varför ingen tvättat det tidigare. Så när jag hade några timmar mellan jobbet och en kollegas broderivernissage (lever sånt lyxliv alltså!) gick jag till Textilverket och köpte bordstilt, och på kvällen klippte jag ut en stor cirkel, fållade och drog ett resårband genom kanalen. Filten ligger sen under duken och skyddar bordsytan mot stötar, men är också praktisk i det avseende att den håller duken på plats så att inte små lekfulla katter kan komma springande, hoppa upp på bordet, åka kana med duken och dra med sig allt som står på den ner i backen. Så även om det var ett tråkigt projekt är det skönt att ha det gjort.


Lite har jag försökt jobba på loggan jag ska måla åt fotograf Malin Wengdahl (ni kan se tidigare inlägg om det här och här), men jag har haft extremt oflyt med måleriet på sistone så det har inte alls gjort som jag vill. Nu provade jag i alla fall att klippa ut en mall så jag lite snabbare kan få till flera alternativ där färgerna får flyta på olika sätt, än om jag ska skissa om grundformerna varje gång. Jag ska använda den när oflytet släpper.


Och så har vi den här raringen då som växer vidare och som jag mot alla förväntningar tycker blir riktigt bra!

Vad arbetar ni på just nu?

Veckans länktips:
+ Jag har upptäckt att Tove Jansson finns på Spotify! Lyssnade igenom hela hennes uppläsning av Det Osynliga Barnet och Andra Berättelser härom dagen - mysigaste någonsin!
+ Mikaela har skrivit ner sin version av kursen i växtfärgning som vi gick tillsammans (mitt inlägg hittar ni här). Det var extra fint att vara där med just Mikaela, som är biolog och kunde utveckla och berätta mer om alla växterna i kärret (vilket hon också gör i sitt inlägg)!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...